En björntjänst för framtiden att inte stöda omställningen till hållbart lantbruk

LIVSMEDEL Nyss hemkommen från en studieresa i Lombardiet, Italien tillsammans med en grupp mathantverkare gör man osökt jämförelser. Det sista besöket var hos en grönsaksodlare som berättade att januari var den enda månad han inte skördade. Inte så mycket i december heller, men ändå. Naturligtvis växer sallad och grönsaker fort här hos oss sommartid, helt klart värt allt. Men man kan med fog ifrågasätta den, mer eller mindre, åretruntodling av tomater eller andra grödor i uppvärmda växthus vi bedriver här.

Vår livskvalitet på 1960–1970-talen var inget vi ifrågasatte, för att vi inte hade dignande diskar med sommargrönsaker i januari och februari. Då de inhemska sommargrönsakerna tar slut väljer jag något annat inhemskt som kål, morot, andra rotsaker, svamp. Det är ju verkligen inte så att vi lider brist på näringsriktiga grönsaker bara för att vi inte har sallad, tomat och gurka! Men kunden måste få det kunden vill ha, färska jordgubbar i februari, varför inte! Jag skulle gärna se att vi alltmer börjar fråga oss varför.

Jag har till exempel inget emot att vi upptäcker traditionella grödor från avlägsna platser, fantastiskt roligt med couscous och bulgur, citrongräs och galangal, men ibland kommer det med ett pris för någon annan.

För omkring tio år sedan när vi upptäckte quinoa blev den ”the new black”, trevlig textur, bra näring, mycket antioxidanter eller något annat hälsosamt. Efter ett tag kunde åtgången inte svara mot efterfrågan. Importbolagen slogs om det lilla fröet från Peru och andra latinamerikanska länder, följden blev svält och undernäring bland de fattigbönder som odlade quinoan.

Innan exporten exploderade var quinoa det billigaste man kunde köpa, fattigmansmaten. Nu hade priserna också i Peru gått genom taket och bönderna hade inte längre råd att köpa det för eget bruk. Då frågar vän av marknaden varför bonden inte bildade ett eget bolag, sålde quinoan själv och deltog i guldtäljandet? Nå, därför att bonden inte äger någon mark för den blev oturligt nog uppköpt av de multinationella bolagen som därför kan hålla sig med enormt billiga daglönare. När det regnar välling har den fattige ingen sked. Maten har alltid ett pris, men det är inte alltid du och jag som betalar det.

För 30 år sedan betalade vi i genomsnitt 30 procent av vår lön för vårt dagliga bröd. I dag betalar vi under 15 procent. Efter en sommar som denna med torrväder och värme är våra bönder i kris. Dåliga skördar, mellan 30–70 procent sämre beroende på grödor och ort, har tvingat många bönder att sälja djur eller minska arealer och ta halvtidsjobb för att själva få mat på bordet. Föreslog då en av de två stora inom dagligvaruhandeln, i allmän omsorg om böndernas väl och ve, att betala mer för grödorna?

I normal ekonomisk teori funkar det så att när det är brist på en vara stiger priset, när det är överutbud sjunker priset. Helt logiskt. Nej, icke så i höst! Nu ropar i stället den stora grossisten och dag-

Följden av att vi betalar allt mindre av vår lön för maten har blivit att staten i princip subventionerat all annan konsumtion i stället.

ligvaruhandeln på skattmasen, nu ska skatten sänkas för bönderna. Inte så att vi konsumenter ska betala vad det kostar och grossisterna kanske tvingas sänka vinstmarginalerna en liten aning. Nej, staten ska gå in med skatteverktyget och rädda vinsterna för grossisterna. Finska staten ökar redan sitt stöd till drabbade bönder med ett antal miljoner, och försöker dessutom snabba på utbetalningen av vissa EU-lantbruksstöd som i vissa fall redan är försenade med tre år.

Följden av att vi betalar allt mindre av vår lön för maten har blivit att staten i princip subventionerat all annan konsumtion i stället. Billigare flygresor, mer pengar i fickan för en till bil, motorcykel är ju trevligt att ha, förutom villan och båten förstås! Den konsumtion jag nyss nämnde är medvetet sådan som belastar klimatkontot för oss på det individuella planet. Men det är inte bara på det individuella planet som statsmakten, matvarujättar och intresseorganisationerna går i fel riktning.

Att inte aktivt stöda omställningen till hållbart lantbruk där klimatbalansen hålls neutral är att skjuta sig själv i foten och göra lantbruket och framtiden en björntjänst. Om det är så att det konventionella lantbruket, vilket jag inte har några skäl att betvivla, förbrukar sju enheter energi, varav 90 procent fossila bränslen, för att få en enhet energi på tallriken är vi på väg åt helt fel håll!

Maten har alltid ett pris, men det är inte alltid du och jag som betalar det. Det finns inga billiga luncher!