Arbetsmarknaden förnyas bäst genom samarbete
ARBETSMARKNADEN Finland har internationellt varit känt som en nation som både kan och vill göra samarbete. Vi respekterar våra avtal och håller fast vid givna löften. Likaså har vi också internt förnyat våra arbetsmarknadsregler i en bred konsensus, där arbetsgivare, arbetstagare och regeringen tillsammans kommit överens om hurdan fungerande arbetsmarknadslagstiftning vi bör ha.
Alla parter har fått säga sitt och alla parter har bundit sig till resultatet, detta har i sin tur betytt att vi har haft kompromisslösningar som byggt grunden för en förutsägbar och lugn arbetsmarknad utan större turbulens. Så här var situationen alltså ända sedan andra världskriget fram till 2015 då Sipiläs regering inledde sitt herravälde.
Regeringen Sipilä började alltså med att utlysa stor krismedvetenhet i Finland. Det gjordes klart att vi befann oss i en djup kris och att många svåra åtgärder nu var nödvändiga. Sipilä gick in för att skära ner på så gott som allting han kunde, såväl studerande som pensionärer drabbades. Nästan alla drabbades, storföretagen och de rika lämnades i fred, de tyckte Sipilä så pass mycket synd om att de fick lite mera stöd och skattelättnader i stället.
Arbetsmarknaden hotades av de så kallade tvångslagarna, vilka gick ut på att bland annat slopa söndagstilläggen, öka arbetstiden med 100 timmar årligen utan att öka årsinkomsten, ta bort semesterpengen och utveckla det lokala avtalandet. Arbetarorganisationerna FFC, STTK och Akava blev då tvungna att ta till defensiva åtgärder och en demonstration ordnades på Järnvägstorget i Helsingfors där över 30 000 människor samlades och gav regeringen Sipilä gult kort som varning. Detta fick då Sipilä att backa lite så att han lät arbetsmarknadsparterna förhandla sinsemellan vilket ledde till konkurrenskraftsavtalet.
I våras beslöt sig Sipilä än en gång att gå till attack mot det finska folkets arbetare med ett lagförslag som innebar sänkt uppsägningsskydd i små företag. I slutet av sommaren började facken förbereda stridsåtgärder, vilka skulle träda i kraft ifall inte Sipilä tog förnuftet i akt.
Tyvärr tycktes Sipilä inte bry sig om arbetarnas kritik, och strejker ordnades på många håll. Till sist blev pressen för hård och regeringen föreslog att arbetarorganisationerna kunde få en plats vid förhandlingsbordet och att någon sorts kompromiss kunde vara möjlig att förhandla fram tillsammans.
Nu återstår det att se hur det går, kommer Sipilä att hålla sitt ord denna gång eller går det som förut? Vi får väl bara hoppas på det bästa, Finland har nog inte råd med flera brutna löften av regeringen Sipilä. Det skulle antagligen leda till märkbara störningar på arbetsmarknaden, facken har nog skäl att hålla sig skeptiska till Sipiläs ord, strejkberedskapen upprätthålls nog ännu tills vidare.
Det är nu helt tydligt vad Sipiläs borgerliga regering har strävat efter. Alla angrepp och försämringar gjorda för arbetarna har bidragit mot samma mål: arbetarklassen skall pressas ned, lönerna ska ned, arbetslöshetsbidragen skall ned, med dessa åtgärder kan man sedan tvinga arbetarna att ta emot jobb som jobb, oavsett hurdana arbetsvillkor och lön.
Företagare och arbetsgivare efterlyser mera lokala avtal, men samtidigt kör regeringen en diktatpolitik där arbetarna inte har något att säga, denna diktatpolitik har sedan strålat över även till arbetsplatserna vilket bidrar till att förutsättningarna för att göra lokala avtal blir allt sämre.
Min erfarenhet inom arbetslivet och som huvudförtroendeman har lärt mig att man når bästa möjliga resultat endast då alla arbetar gemensamt för samma mål. Då alla parter gynnas av ett avtal är sannolikheten för succé mycket större.