Friktionsfritt samarbete över språkgränsen
KöRMUSIK
Tulen synty
Studentkåren vid Helsingfors universitets 150-årskonsert i Solennitetssalen 10.11. Akademiska Sångföreningen, Akademiska Damkören Lyran, Ylioppilaskunnan Laulajat, Ylioppilaskunnan Soittajat. Dirigenter: Jutta Seppinen, Kari Turunen, Severi Ollinen. Solist: Aarne Pelkonen, baryton. Bernstein, Sibelius, Sandström, Takach, Isfält, Kuula, Bergman, Vanonen, Sundqvist, Mosolov.
Studentkåren vid Helsingfors universitets tilltag att för några år sedan hota sina fyra anrika musikkorporationer och PRmässiga flaggskepp med vräkning från hemmet sedan urminnes tider, Gamla Studenthuset, var så absurt att man inte visste om man skulle skratta eller gråta.
Uppenbarligen segrade, efter diverse rättsliga processer, ändå det sunda förnuftet över det snöda penningbegäret och man nådde något slags kompromiss som, av allt att döma, alla parter kan leva med. Åtminstone firade man nu snällt Studentkårens 150 år i ord och ton i det allra heligaste, Solennitetssalen. Eller fanns där ändå en underton av god min i elakt spel eller, rentav, en tendens till ironisk eftersläng?
Vare därmed hur som helst; programmet var hur skojigt som helst och det allra skojigaste var det friktionsfria samarbetet över språkgränserna. En hel del vatten har svallat i Helsingeforsen sedan den finsksinnade fraktionen 1883 lämnade Pacius gäng och grundade sin egen studentkör. I dag står man snällt sida vid sida, med svenskspråkiga lillasystern Lyran som ett ovärderligt komplement.
En hel del vatten har svallat i Helsingeforsen sedan den finsksinnade fraktionen 1883 lämnade Pacius gäng och grundade sin egen studentkör. I dag står man snällt sida vid sida, med svenskspråkiga lillasystern Lyran som ett ovärderligt komplement.
Härlig harmoni
Lyrandirigenten Jutta Seppinen, som för dagen även ledde universitetets egen symfoniorkester YS, sparkade i gång det hela nog så schvungfullt med Leonard Bernsteins Candideuvertyr, ett ruskigt krävande stycke som väl lyckades sisådär. Mer imponerade man faktiskt i Alexander Mosolovs infer naliska maskinromantiskt futuristiska kultstycke Stålgjuteriet, som gjordes med en klart uppfriskande jävlar anammaattityd.
Akademens version av Jan Sandströms hejdlösa jojkpastisch Vuonhja biegga kändes som en fräsch fläkt och tillsammans med de finskspråkiga bröderna i YL stod man för en helt habil version av Erik Bergmans Das grosse Lalula. Lyrans tolkning av Björn Isfälts Vargsång ur Ronja Rövardotter var suggestiv och berörande och visst satt det bra att få höra Toivo Kuulas maffiga Auringon noustessa i en, för en gångs skull, klangligt adekvat version med samtliga körer i härlig harmoni under Kari Turunen.
YL leddes av vicedirigenten Severi Ollinen, som hittade just det rätta svänget i Gösta Sundqvists rätt så oemotståndliga Jos Helsinki on kaunis i Jussi Chydenius kongeniala arrangemang. Hart när omöjligt att tänka sig att YL hade gjort den låten när Leevi and the Leavings släppte den för snart tre decennier sedan.
Visst hade det suttit bra att i kvällens grande finale, Sibelius kantat Tulen synty, få höra YL och Akademen tillsammans, men YL redde sig utomordentligt bra även på egen hand. Seppinen piskade sina ensembler till ett eldigt musicerande och Aarne Pelkonen var en utomordentligt välklingande barytonsolist.