Soldater mot alla odds
Den finländska kvinnliga soldaten klarar sig bra: hon är mer motiverad och oftare kvalificerad till ledarskapsutbildning än sin manliga tjänstgöringskamrat. Men kvinnliga soldaters anonyma berättelser i Kaisa-Maria Töllis bok vittnar också om rädsla för att inte duga, om att bli lämnad utanför, om skador orsakade av för hård fysisk belastning, om mobbning och trakasserier, om hur det är att stå som ett utropstecken ensam bland bara män.
FACKLITTERATUR
Kaisa-Maria Tölli:
Häiriö! Nainen intissä Docendo 2018
Reaktionerna som Kaisa-Maria Töllis bok Häiriö! Nainen intissä framkallat bekräftar hennes analys om att det är otroligt svårt för kvinnliga soldater att föra problemen med särbehandling och mobbning på tal. Ingen vill stämplas som gnällspik och skvallerbytta. Att lyfta fram problem är att blotta sin egen svaghet. Den som ger sig in i leken, får leken tåla. Och så vidare.
På diskussionsforum, i sociala medier och insändarspalter har en del män reagerat med klassikern ”skyll dig själv, ingen tvingade dig att rycka in”. Det är standardsvaret en kvinnlig soldat kan förvänta sig om hon klagar över något alls.
En del kvinnliga reservister har känt ett behov att påpeka att inte alla kvinnor har blivit trakasserade. Alla kvinnor har inte fått belastningsskador. Och alla män stänger inte kvinnorna utanför och mobbar. Självfallet inte, och Tölli gör heller inte anspråk på att presentera någon fullständig kartläggning över kvinnors tjänstgöringsupplevelser.
Hon har gjort djupintervjuer med 52 kvinnliga reservister och det är naturligtvis inget underlag för en heltäckande analys. Men Töllis intervjuer ger en ordentlig inblick i hur vardagen för en kvinnlig soldat kan se ut. De flesta intervjuade ångrar inte att de mönstrade – tvärtom, de vittnar om starkt kamratskap, lyckorus över att klara av svåra uppgifter och hård fysisk press och om nyttan de haft av sin militärutbildning i arbetslivet.
Samtidigt avslöjar intervjuerna det som en enskild kvinnlig soldat sällan vill berätta om offentligt: om förnedringen då de egna krafterna inte räcker till trots att man ger sitt allt; om tröstlösheten då man sitter ensam i sin stuga och utesluts från gruppgemenskapen för att försvarets regler förbjuder dig att vistas i gruppkamraternas logement; om ilskan då man får rumpan poängsatt samtidigt som man leder sin grupp i anfall.
Orsakerna
Trots att berättelserna som återges i boken berättigat kan kritiseras för att representera just de mest negativa erfarenheterna, går det absolut inte att vifta bort ”Häiriö!” som endast en rad subjektiva upplevelser. KaisaMaria Tölli gör skillnad genom att hitta mönstren i de enskilda berättelserna och genom att strukturerat analysera tabubelagda frågor så att de förklaras i ett större sammanhang.
Tölli är förutom själv löjtnant i reserven och fredsbevararveteran också doktor i pedagogik och hon har jobbat som forskare i Försvarsmakten.
Tölli har gjort sin hemläxa då det gäller bakgrund och boken erbjuder en ordentlig summering av litteratur och forskning i området. De subjektiva vittnesmålen styrks och bekräftas av fakta. Den viktigaste behållningen av boken är att Tölli tar resonemanget ytterligare ett steg längre: hon pekar tydligt ut orsakerna till problemen och presenterar en rad lösningar och åtgärder.
För en kvinnlig reservist erbjuder boken såväl skratt som suckar av igenkännande. Slutsatserna är föga överraskande. Kvinnliga soldater har under de 23 år kvinnor kunnat göra militärtjänst i Finland försökt påpeka bland annat att en del fysiska skador kunde undvikas om det fanns vilja att anpassa utrustningen till en kvinnokropp. En ryggsäck med lite smalare avstånd mellan axelremmarna eller en splitterväst formad för en kvinnokropp skulle göra underverk för komforten och därmed prestationen.
Kritisk massa
Kvinnliga soldater har hela tiden vetat att fysisk uthållighet och styrka är avgörande för hur bra du klarar dig och därför är bokens förslag på bättre information för kvinnor om de fysiska kraven så att varje rekryt kunde träna på rätt sätt inför tjänstgöringen helt självklara.
Kvinnliga soldater har i tid och otid försökt påtalat systemets välmenande särbehandling i form av inkvarteringsarrangemang och den 45 dagar långa ”ångerperioden” då en kvinnlig rekryt kan avbryta tjänstgöringen utan efterföljder. Detta och andra mer eller mindre officiella regler stärker den kvinnliga soldatens roll som ”annorlunda”, gör anpassningen till gruppen svårare och ger manliga tjänstgöringskamrater en aldrig sinande källa för avundsjuka, ilska och gliringar mot sina kvinnliga kamrater.
Försvarets agerande är dessutom motsägelsefullt: ibland särbehandlas en kvinnlig soldat och ibland ska hon envist anpassas till systemet. Betänk till exempel logiken i att en kvinna får ha kvar håret, men hon ska klä sig i kalsonger med gylf.
Förslagen på lösningar till problemen i tjänstgöringen har alltså hela tiden funnits där och de hade kommit fram om någon bara frågat. Nu har KaisaMaria Tölli frågat. Orsaken till att utvecklingen inom försvaret inte går framåt trots att kvinnor funnits i leden i över 20 år är enligt Tölli bristen på en signifikant kritisk massa. Inget kommer att förändras så länge andelen kvinnliga soldater i försvaret är så försvinnande liten som den är.
Överlopps
Det finska försvaret ligger långt efter våra nordiska grannar då det gäller jämställdhet och att rekrytera kvinnor. Finska försvarets agerande i jämställdhetsfrågor genomsyras av en mer eller mindre klädsamt skyld tröghet. Kvinnors insatser betonas i strategier och festtal, man gör snällt upp jämställdhetsplaner och uppfyller formellt internationella krav på försök att öka antalet kvinnor i tjänst, men i praktiken saknar försvarsmakten genuin vilja att göra försvaret mer attraktivt för kvinnor.
Det här, påpekar Tölli, är inte helt försvarets fel, utan lagstiftningens. I ett försvar som är uppbyggt på att män är värnpliktiga och kvinnor är frivilliga kommer någon jämlikhet aldrig att uppnås. Med Töllis ord, fritt översatt: ”Den här boken har visat att frivilliga vid pliktigas sida alltid är överlopps”.
Den finländska militärtjänstgöringen är en del av vårt nationella narrativ. Inför kommande riksdagsval påpekar Tölli att det är på tiden att vi frågar oss huruvida vår värnpliktslagstiftning faktiskt motsvarar de värderingar som råder i vårt samhälle i dag.
Finlands försvar bygger på en princip att hela landet försvaras och på allmän värnplikt. Försvarsviljan är av tradition mycket hög, men kan den behållas lika hög även i framtiden ifall värnplikten inte följer sin tid? Efter 23 år av kvinnor i uniform är det kanske dags att sluta höja på ögonbrynen åt berättelser om sexistiska skämt på kasernen och i stället fokusera på att uppdatera vår värnpliktslagstiftning som i nuvarande form representerar en svunnen tid – en tid där kvinnors och mäns plikter var tydligt uppdelade baserat på kön och oberoende av individens kapacitet och vilja.
KaisaMaria Tölli är ordförande i den försvarspolitiska tankesmedjan Elisabeth Rehn Bank of Ideas, som tidigare i år presenterade en rapport med förslag om utvecklande av militärtjänstgöringen och om införande av en medborgarplikt som skulle gälla både kvinnor och män. Diskussionen är i gång och det är hög tid.