Från Fjollträsk till fjällen
■ Det kan tyckas som att SVT sällan misslyckas i sina seriesatsningar, och att i synnerhet produktioner där Felix Herngren och hans produktionsbolag (Solsidan, Bonusfamiljen, Enkelstöten, Torpederna, Boy Machine m.fl.) är inblandade är en säker kvalitetsgaranti. Men att även den bästa kan misslyckas är den åttadelade dramakomedin Andra åket ett exempel på.
Det här är en serie som satsar brett och folkligt, och måhända är det helt fel genre och tonfall för Herngren vars produktioner snarare brukar präglas av cool, rätt ungdomlig, urban ironi. Den här verkar sikta in sig på en helt annan målgrupp än streamingtjänsternas finsmakarmaratontittare. Persongalleriet omspänner allt från fjortisar till pensionärer, därtill är det ett klassiskt hemvävt hemvändardrama som utspelar sig i den norrländska fjällvärlden.
Serien är mån om att alla generationer ska ha någon att identifiera sig med. Vi har paret mitt i livet, Madde (Sanna Sundqvist) och Petter (Jakob Setterberg), som med sin truliga trettonåring (Elsa Forsberg) flyttar tillbaka till Björkfjället där Madde är uppvuxen, för att ta över mormors (Lena T Hansson) skidhotell när hon nu går i pension.
Krocken är därmed ett faktum mellan dem som vill förändring, och dem som vill att allt ska förbli som förr. Mormor är förstås inte alls beredd att så lätt släppa greppet om verksamheten. Och i köket ställer sig Tommy (Mattias Fransson) på bakhasorna – att han är en bög med aversioner mot folk från ”Fjollträsk”, det vill säga stockholmare, är ett försök att rucka på stereotyperna. Receptionisten Cesar (William Spetz) är en diva hårt ansatt av latmasken, och den lätt senila farbror Lennart (Bert-Åke Varg) stjälper mer än han hjälper. Lägg ytterligare till konkurrensen med grannhotellet som snor både kunder och anställda och Maddes möte med sin gamla mobbare (Ida Engvoll).
Det som framför allt utmärkte Felix Herngrens karaktär Alex i Solsidan utmärker även huvudpersonerna i den här serien, nämligen konflikträdslan och veligheten.
Det är svårt när man är snäll att säga till på skarpen åt personal och översittare. För tittaren blir det mer frustrerande än underhållande att bevittna.
Ett grepp som därtill är både fånigt och onödigt är Maddes sätt att bryta fjärde väggen genom att ibland tala direkt till kameran. Det framstår som ett varken helt ge- nomtänkt eller ett till fullo utnyttjat berättargrepp.
Som serie känns det här daterat och frågan är om tittarna alls vill ha den här typen av lättviktare längre. Det tror i alla fall SVT som förnyat serien för en andra säsong redan innan den första haft premiär. Risken är stor att de den här gången har fel. Yle Fem 20.30, SVT1 söndagar 21.00