Sipilä vill få ännu fler att jobba

Satsning på AI och klimatteknik gör Finland till vinnare även om konjunkturen vänder neråt, säger Centerledaren i HBL-intervju

Trots mångas tvivel har regeringens sysselsättningsmål uppfyllts, men statsministern och Centerledaren Juha Sipilä vill få ännu fler ut i arbetslivet.

– Sysselsättningsgraden har en enorm betydelse för de offentliga finanserna, säger han.

För att Finland inte ska bli en förlorare när konjunkturerna åter vänder nedåt säger Sipilä att landet bland annat måste ta vara på det stora kunnande som finns inom AI och teknik i kampen mot klimatförändringarna.

Även om det fortfarande finns 170 000 arbetslösa finländare har många företag och branscher akut brist på arbetskraft. Det vill Sipilä råda bot på genom mer arbetskraftsrelaterad invandring.

Trots mångas tvivel har regeringens mål på en 72-procentig sysselsättningsgrad uppfyllts. Centerledaren och statsministern Juha Sipilä sätter ribban ännu högre – 75 procent är det nya målet. En stark global konjunktur har gett Finland draghjälp, men nu tyder många tecken på att toppen på högkonjunkturen redan har passerats. Hur höjer man sysselsättningen i ett sådant läge?

– För att inte bli förlorare i en konjunkturnedgång måste vi ta vara på de nya möjligheterna. Till exempel har Finland verkligt starkt kunnande inom artificiell intelligens och utveckling av teknologi i kampen mot klimatförändringen. Att stärka de här branscherna är det bästa skyddet mot en vikande konjunktur, säger Sipilä.

– Sedan måste de små och stora åtgärder som den här regeringen vidtagit fortsätta. Många beslut har mött stort motstånd, men en höjning av sysselsättningsgraden med 1 procentenhet innebär 1,4 miljarder euro mer till de offentliga finanserna. Sysselsättningsgraden har en enorm betydelse och därför borde den vara föremål för en mycket större gemensam ansträngning.

Centerns mål är att hela Finland ska vara bebott, vad betyder det konkret? – Det viktigaste är att det ska finnas arbetstillfällen jämnt fördelade över hela landet, jobb som bygger på områdets egna förutsättningar. Någonstans är det turism, på annat håll it eller skogsindustri. För Lapplandsturismen, skogsindustrin och gruvverksamheten är naturtillgångarna viktiga. Men också innovationer görs runtom i landet. Det här är min regionalpolitik. Och det här är den utveckling som pågått under regeringsperioden, nu råder det brist på arbetskraft i hela Finland. Kajana som länge varit ett sorgebarn vad gäller arbetslöshet har nu den största arbetskraftsbristen, följt av Birkaland och Nyland.

Trots arbetskraftsbristen är 170 000 finländare fortfarande utan jobb. Hur ska man lösa missmatchningen på arbetsmarknaden? – Enligt Finansministeriets prognos går vi nästa år mot en arbetslöshetsgrad som börjar på siffran 6, men redan nu finns stora problem att få tag på arbetskraft till alla arbetsplatser, till och med där det inte finns andra krav än att börja jobba och sedan få utbildning på arbetsplatsen. Jag har besökt flera företag där man genast skulle anställa tre personer och utbilda dem, men det finns också företag – ofta inom metallindustrin – som är redo att ta hundra personer.

– Den här typen av jobb kräver givetvis att man har vilja och motivation. Men när det gäller den strukturella arbetslösheten finns det också problem i lagstiftningen. Till exempel borde den sociala tryggheten reformeras så att partiellt arbetsföra personer lättare skulle komma in i arbetslivet genom att en del av deras inkomst skulle utgöras av lön och den andra delen av bidrag. Det här går emot det gängse finländska tankesättet där var och en ska klara sig på sin lön, men inte heller nu klarar sig en lågavlönad person i Helsingfors utan bostadsbidrag. Reformen av den sociala tryggheten är inte konstigare än att man godkänner att också de som jobbar kan få en del av sin inkomst i form av bidrag – bara det inte är passiverande.

– Sedan behöver Finland arbetskraftsrelaterad invandring. Behovsprövningen när det gäller

folk från länder utanför EU och EES bör stegvis slopas. Det här skulle avhjälpa bristen på till exempel programmerare. Inte heller växthusen klarar sig utan folk från länder utanför EU och EES.

Många företag särskilt inom it-branschen har i flera år velat slopa behovsprövningen. Varför är det så svårt? – Det har saknats tillräckligt stöd. Också Samlingspartiet, SFP och De gröna stöder tanken, men till exempel Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen är emot, precis som de invandrarkritiska partierna, men med olika utgångspunkter. Jag hoppas att ett stegvist slopande av behovsprövningen finns med i nästa regeringsprogram.

Finns det någon motsättning mellan strävan att öka sysselsättningen och Centerns strävan att hela Finland ska vara bebott? Du nämnde satsningar på AI och teknik mot klimatförändringarna – är det här inte saker som i huvudsak sker i de större städerna? – Det sker nog ganska jämnt fördelat i hela landet, vilket är den största förklaringen till att sysselsättningen gått upp med fyra procentenheter under den här regeringen. Att det sker jämnt i hela landet har varit en förutsättning för att få tag på arbetskraft. Under årets andra kvartal fanns 62 000 arbetstillfällen som inte var besatta eller som helt enkelt inte uppstod för att det inte fanns arbetskraft. Om de här platserna kunde ha fyllts skulle sysselsättningsgraden ha höjts till 74 procent. Enligt ekonomerna är urbaniseringen bra för den ekonomiska tillväxten och produktiviteten. Hur mycket ska man satsa på landsbygden? – 80 procent av finländarna vill att landet utvecklas jämlikt överallt. Men jag har svårt att se någon motsättning här, och ännu svårare att förstå att man sätter den som en stämpel på Centern. Urbaniseringen är en global trend som märks även i Finland och varken Centern eller jag har någonting emot den. Huvudstadsregionen spelar en mycket viktig roll för hela Finlands utveckling, att det går bra i huvudstadsregionen återspeglar sig också i Rovaniemi. På samma sätt är utvecklandet av varje landskaps centrum till fördel för hela landet.

För tio år sedan var förväntningarna stora på möjligheterna till distansarbete, men någon egentlig boom verkar inte ha uppstått. Tvärtom betonas nu ofta betydelsen av mänskliga möten för att kreativiteten ska flöda. Du har förespråkat distansarbete, hur kommenterar du det här? – Distansarbete ersätter aldrig

mänskliga möten. Men distansarbete är vanligare än man ofta föreställer sig. Många gör en del av sitt arbete på distans till exempel på resor, och det här bör uppmuntras.

– Kanske har utvecklingen varit långsammare än jag trodde när det gäller hur den virtuella världens applikationer skulle kunna ersätta känslan av samhörighet. Men jag har sett exempel på hur programmering görs i den virtuella världen så att de närvarande uppträder som avatarer. Även om den här typen av arbetsgemenskaper låter vänta på sig, så tror jag att tekniken allt mer går i riktning mot virtuell närvaro.

I USA har företag som Yahoo och IBM begränsat de anställdas distansarbete, eftersom man har funnit att produktiviteten inte är lika hög hos dem som jobbar på distans. – Distansarbete passar i vissa branscher, men inte i andra. Ju mer individuellt arbete man gör desto bättre passar det. Dessutom passar distansarbete bättre för vissa personer än för andra. En del personer är mycket produktiva när de får jobba i fred, medan andra presterar bättre i team. Och till exempel inom undervisningen ger tekniken oanade möjligheter. Vi kommer att få se en fantastisk utveckling här, men mänskliga möten kan tekniken inte ersätta.

Trots Centerns strävan att hålla hela landet bebott har urbaniseringen fortsatt i rask takt också under den här regeringen. Är det här ett misslyckande? – Jag ser inte någon motsättning här. Det är en naturlig utveckling, folk får bo där de vill.

Är Helsingforsregionen för stor eller för liten? Borde den växa ännu mer? – I ett globalt perspektiv är Helsingforsregionen liten, Finland har inga egentliga metropoler som i många andra länder. Att folkmängden kommer att öka i Helsingforsregionen är ganska givet, men det viktiga vore att utveckla regionens betydelse för Finlands internationalisering. Där spelar huvudstadsregionen en viktig roll och den borde bli ännu viktigare.

Är flyttrörelserna en utmaning för Centern, att folk lämnar orter där partiet har starkt stöd, och flyttar till södra Finland där Centern är ett litet parti? – Visst är det en utmaning. Av de större städerna har vi ett 24-procentigt stöd i Uleåborg och Kuopio. Där har vi lyckats bra och inget hindrar att vi kan lyckas också på annat håll. Men i huvudstadsregionen är Centerns filosofi inte så bekant.

På den här punkten skiljer ni er från Centern i Sverige, där partiet numera är stort i storstäderna. Varför? – Centern i Sverige är ett klart mindre parti än i Finland. De har lyckats bra och fördubblat sitt stöd och också med ett utpräglat centerbudskap. De gör en fräsch kampanj med samma tankegångar som vi.

I Helsingfors centrum stiger bostadspriserna, medan många husägare på landsbygden får se värdet på sin egendom falla. Hur stort problem är tudelningen på bostadsmarknaden? – I huvudstadsregionen måste utbudet av bostäder vara på en sådan nivå att priserna inte skenar i väg och då spelar planläggningen en viktig roll. Pendlingsområdena måste vidgas med välfungerande kollektivtrafik. Här hoppas jag på en förlängning av metron österut, järnväg österut och snabba förbindelser till Åbo och Tammerfors.

– I avfolkningsbygder uppstår det ohjälpligt områden som inte sjuder av livskraft. Men det är en naturlig del av utvecklingen att ljuset inte lyser i alla byar. Här måste man se vad som går att göra.

Sipilä säger att man i vissa kommuner till exempel gjort upp strategier för att skapa goda miljöer för seniorboende. Han nämner också möjligheten att erbjuda fritidsboende som kunde ge orten skatteintäkter via ett slags dubbelt invånarskap. Någon klar mall för hur ett dubbelt invånarskap skulle fungera har Sipilä ännu inte.

Du nämnde betydelsen av välfungerande kollektivtrafik. Är Centern redo att stödja Centrumslingan i Helsingfors efter valet? – Centrumslingan är en del av en större helhet och man bör se på helheten. Utvecklingsbehov finns på många håll och om jag specifikt kommenterar Centrumslingan uppstår genast spekulationer om hur det påverkar andra aktuella projekt.

Enligt Sipilä har Centern länge haft en lösning på hur den här typen av stora projekt ska finansieras utan att man ständigt måste föra en regionalpolitisk armbrytning. Hans finansieringsmodell bygger på ett bolag, ”Infra AB”, som låter bygga nya förbindelser, så att staten bidrar med en del och privata aktörer med en del. Sedan skulle trafiken konkurrensutsättas för fem år åt gången. Den som får offerten betalar det överenskomna priset och pengarna skulle gå till att sköta kapitalkostnaderna.

– Om den här finansieringsmodellen godkänns finns det möjlighet att påbörja och förverkliga många infrastrukturprojekt under nästa regeringsperiod. Inget hindrar att Centrumslingan ingår där, eller entimmeståg till Åbo. Finansieringsmodellen skulle frigöra kapital till att underhålla den befintliga infrastrukturen, där vägnätet faller sönder. Vi har reparationsskulder för cirka 2 miljarder euro.

– Under den här regeringsperioden har vi inte nått enighet om att gå vidare med modellen, men utredningar pågår och om det bara finns vilja så har den kommande kommunikationsministern en färdig modell att slå i bordet.

Det viktigaste är att det ska finnas arbetstillfällen jämnt fördelade över hela landet, jobb som bygger på områdets egna förutsättningar. Någonstans är det turism, på annat håll it eller skogsindustri.

– I avfolkningsbygder uppstår det ohjälpligt områden som inte sjuder av livskraft. Men det är en naturlig del av utvecklingen att ljuset inte lyser i alla byar. Här måste man se vad som går att göra, säger Juha Sipilä.