Under två månaders dödläge i svensk politik har åtta partier inte kommit någon vart. Man har mest bara suttit och stirrat på varandra för att se vem som blinkar först.
Den första statsministeromröstningen i Stockholm blir i morgon. Det kunde ha varit högtidligt. Nu blir det snarare pinsamt.
Talman Andreas Norlén och statsministerkandidat Ulf Kristersson såg ut som hankatter som hade kommit in i tamburen efter att blivit utelåsta en regnig novemberdag.
I Sveriges riksdags trånga alkov till presscentrer är det rätt så lite trumvirvlar och mental konfetti i luften. Och ändå är vi framme vid den parlamentariska högtidsstund då talmannen ska föreslå en ny regeringschef och statsminister för Sveriges riksdag.
Under två månaders dödläge i svensk politik har åtta partier inte kommit någon vart. Man har mest bara suttit och stirrat på varandra för att se vem som blinkar först.
Det är en mager dukning till regering som Ulf Kristersson för fram på onsdag klockan nio i Stockholm. Den föreslås bestå av bara två partier, Moderaterna och Kristdemokraterna; en kombination som har underlag av bara en dryg fjärdedel av ledamöterna i plenisalen – 92 av 349.
I Sveriges version av parlamentarism behöver det inte vara helkört. År 1978-79 ledde den nyligen bortgångne Ola Ullsten en regering som bara hade trettionio folkpartister bakom sig, men som de andra partierna tolererade. Alla ministrar var folkpartister utom en. För säkerhets skull tog man in socialministerns farbror, en partilös tjänsteman, som justitieminister.
Talman Andreas Norlén har sedan valet varit en godmodig och precis talman, i kostym med väst, och med ett rykte som skicklig medlare och konstitutionsjurist. Men nu står också han lätt plågad på podiet inför den fulla pressalkoven.
Ulf Kristersson upprepar slitna ord om att föra allianspolitik, fast hans borgerliga allianspartner Centern och Liberalerna har lovat att rösta ner honom på onsdag. Ulf (som man säger i Sverige) förhastade sig och började ställa ultimatum på dem innan tiden var mogen.
Ulf Kristersson ville försöka på ”den norska lösningen”. I Norge har hans högerkollega Erna Solberg med en viss framgång haft en regering med en liten högerkärna som efterhand har utvidgats med först ett liberalt och nu möjligen också med ett kristdemokratiskt norskt parti.
Norlén på podiet har skött sig väl och stått höjd ovanom partigränserna. Men det syns att han, politiskt, medmänskligt eller bådadera, lider med en som går mot att se sin dröm om att bli statsminister gå i kras. De är båda riksdagsledamöter för Moderaterna från grannlän söder om Stockholm.
Sveriges riksdagspartier har låst sig vid att inte samarbeta över den gamla höger-vänstergränsen och att inte samarbeta med SD, Sverigedemokraterna. Så blir alla kombinationer omöjliga.
I Sverige uttrycks all toppolitik dessutom så gott som uteslutande av partiledarna, av ett slags pokersällskap som folket får betrakta utifrån i ett moln av fraser, humhum och cigarrök. Där har vi då i Finland vant oss vid att erfarna riksdagsledamöter, emeritusministrar och andra honoratiores flitigt har sina åsikter om vad en ny regering borde bestå av, och göra.
Den svenska pokern är också nu mottaglig för all slags inflammation och personliga vendettor. Röstar han ja till mig i morgon, om jag röstar nej till hennes kombination i dag? Det blir till sist som de där tio i romanen av Agatha Christie.
De svenska partiledarna har också hamnat till både styrbord och babord på sina egna partiskutor när det stormar. Frågan är om inte någon av dem till och med kommer att avgå när Sverige väl har fått sin regering.
Ulf Kristersson står ”till vänster” i sitt parti. Han vägrar att samarbeta med SD, medan många inom M tycker att det är dags.
Centerns Annie Lööf står ”till höger” bland sina egna. Hon förespråkar i grunden Stureplansliberalernas ekonomiska högerpolitik, medan partifolket tycker att ett samarbete med Socialdemokraterna vore helt okej. Många Centersmålänningar är också lika bondgenerösa till flyktingar och invandrare som de rödgröna.
Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson vet att han står ”till höger” i sitt parti. Att hans person är länken till tider då en del SD:are hade sina rasistiska eller nazistiskt färgade ungdomshyss. Också han har haft sina stunder då han har erbjudit sig att avgå för att bana väg.
Klockan tickar obönhörligt vidare. Sverige måste styras. Senast till lucia behöver landet ha en budget för 2019.
Den förra Löfvenregeringens ministrar är redan fällda, men de sitter kvar på sina ministerier för övergångsperioden. De har gjort en färglöst neutral budget utan särskild smak, och till och med förhandlat om den med oppositionen. På torsdag börjar budgetdebatten i riksdagen.
Så börjar Sveriges nya parlament äntligen fatta beslut i svenska sakfrågor. Och de omröstningarna kanske till sist visar hurdan regering Sverige ska ha.