I dag bygger demokratier murar och lägger ut taggtrådsstängsel

DEMOKRATI Mycken möda och tankearbete har lagts ned för att bygga upp robusta ramar för en hållbar demokrati. Demokratin som en styrelseform eller en metod som den välkände statsvetaren och publicisten Herbert Tingsten valde att kalla den har vandrat en lång och mödosam väg. USA:s självständighetsdeklaration 1776 var startskottet för en demokratisk omvandling och landet kom att stå som en demokratisk förebild. Motståndarna var de auktoritära regimerna, antingen kommunistiska eller fascistiska.

Det har inte gått mer än knappt 30 år sedan den förhatliga Berlinmuren började rivas och den liberala demokratin vann snabbt terräng i Centraleuropa. Murar och taggtråd hörde hemma hos de auktoritära regimerna på vänsterkanten, inte i en civiliserad demokrati. Något har hänt under de gångna decennierna. I dag är det ledare för konstitutionella demokratier som förespråkar och bygger murar och lägger ut taggtrådsstängsel vid gränserna i Israel, USA och i ett antal centraleuropeiska länder. Inte ens den ärkekonservativa presidenten Ronald Reagan eller premiärministern Margaret Thatcher skulle någonsin ha accepterat eller än mindre ha förutspått detta under kalla kriget.

Hur har vi hamnat här? Konstitutionerna i de etablerade demokratierna har inte förändrats mot det auktoritära under de senaste tre decennierna, snarare det motsatta. Baserad på lång erfarenhet har den liberala demokratin vuxit fram. Den består av två pelare varav den första vilar på den ursprungliga där folkviljan i val förbyts till mandat i parlament och en regering som har parlamentets förtroende. Den andra pelaren har tillkommit för att säkra rättsstatens principer om respekt för medborgarna, de utsatta och minoriteter av olika slag. Därtill tillkommer internationella konventioner om att skydda barn och flyktingar.

Tanken med demokratin som metod var att den integrerar politiska antagonister och förmildrar deras radikalitet. Genom att sitta vid samma bord lär man sig ta del av sina motståndares argument och även om man inte är överens respekterar man sina motståndare. Den vulgära retoriken om att förfalska fakta, diskriminera och förlöjliga hörde hemma hos ledare i auktoritära regimer. Så är inte längre fallet.

Det är skrämmande och oförsvarligt att världens ledande demokrati USA har låtit förgifta den politiska retoriken. President Donald Trump diskriminerar ohämmat etniska minoriteter, förfalskar vetenskapliga fakta, förlöjligar kvinnor, utropar medier och demokrater till folkets fiender. Listan kunde göras längre, det här får räcka. Det bedrövliga är att detta gift tenderar att sprida sig till andra demokratier, vilket det redan gjort i Brasilien och i ett antal europeiska länder.

I en demokrati med hög utbildningsnivå borde folket vara upplyst och civiliserat. Dessvärre har styret i våra demokratier professionaliserats och beslutsfattandet har dels centraliserats, dels delegerats till tjänstemän och entreprenörer och deras underleverantörer. Folkstyret lever inte upp till vad det borde vara. Hög utbildningsnivå höjer kunnandet, men nödvändigtvis inte bildningen som innehåller element av empati och respekt. Beträffande det senare har vi inte kommit långt och beträffande det förra måste den liberala demokratin en gång för alla genomgå en grundlig översyn. Folkstyret måste genomgå en renässans och snabbt.

Den antågande social- och hälsovårdsreformen går stick i stäv mot en människonära demokrati som uppnås bäst i närsamhället, inte centralt i stora landskap som därtill delegerar bort omfattande funktioner till multinationella företag. Diskussionen om arbetsplatsdemokrati är som bortblåst. Lojala tjänstemän och arbetare som producerar vinst för ett storföretag är inte mer än utbytbara brickor i ett spel utan människovärde, vilket Lappvikborna i Hangö har fått erfara. Fortsätter vi med detta står vi snart inför stora demokratiproblem där populister får sina giftiga påståenden serverade på bricka. Det är dags att ta förnuftet där det finns tillfånga.