Anrik orkester mitt i metoo-skandal
Concertgebouworkesterns konsert på Musikhuset föregicks av så många krokar att de förtjänar att benas ut åtminstone summariskt.
Orkesterbesök
Concertgebouworkestern
Dirigent Philippe Herreweghe, solist Yefim Bronfman, piano. Weber, Beethoven, Brahms. Musikhuset 11.11.
I juli i år publicerade Washington Post en artikel där två sopraner under eget namn pekade ut i dag 47årige italienske dirigenten Daniele Gatti som en snuskpetter som hade tafsat och kysst dem vid två tillfällen 1996 och 2000. Strax därefter stod det klart att anrika Concertgebouworkestern, som hade för avsikt att turnera med Gatti i USA nästa vår, var insyltad i en metooskandal av oanad storlek. Artikeln fick den relativt nytillträdda chefsdirigentens huvud att rulla bara några dagar senare och för orkestern återstod att knyta nya samarbetsavtal med ett antal dirigenter.
Den enes död är den andres bröd och bland andra Lahtischefen Dima Slobodeniouk fick debutera i Amsterdam i oktober i år ett halvår tidigare än planerat, medan långvariga samarbetspartnern, belgaren Philippe Herreweghe fick i uppdrag att dirigera söndagens Helsingforskonsert med programmet intakt.
Men dirigentbytet och metooskandalen var inte det mest uppseendeväckande. Concertgebouw besökte Helsingfors 2013 och 2015 på inbjudan av Helsingfors festspel, men den här gången förverkligades hela gästspelet av en privat aktör utan offentligt finansiellt stöd, vilket återspeglades i flera val med direkt konstnärliga följder (konserten skulle först äga rum på Finlandiahuset, men flyttades till Musikhuset, biljettpriset var skyhögt, konsertprogrammet föga riskbetonat, programbladen saknades och så vidare).
Dansande kontrabasar
Men om man bortser från alla egendomliga omständigheter som omgav tillställningen fanns det mycket att glädja sig åt i själva musicerandet hos en av världens främsta orkestrar.
I Brahms andra symfoni kom jag speciellt att njuta av den oerhörda finessrikedomen, självklara auktoriteten och de förfinade kvaliteterna i instrumentgrupperna, hur kontrabasarna dansade för att få varje ton att leva eller hur träblåsarna levde sig in, lekte och andades med musiken, på ett sätt som man är van att förknippa främst med Christoffer Sundqvists klarinettspel.
Det här levande förhållningssättet utgör en skillnad mot det mera allvarstyngda som tenderar att prägla finska musiker, speciellt i början av sin karriär. Skillnaden blev nästan som mest tydlig i uvertyren till Carl Maria von Webers sista opera Oberon som öppnade hela konserten, då holländarna delade på notställen med studerande från SibeliusAkademin. Kunskap och tradition, från kärnan av ett av Centraleuropas kulturella flaggskepp, strömmade till de unga musikerna som fick stå för halva insatsen i ett framförande med utsökta kvaliteter, inte minst i inledningens valthornspianissimo.
Världsstjärnan Yefim Bronfman spelade Beethovens fjärde pianokonsert med ett skönt sprött anslag, suverän teknik, sjungande ton och en sparsamt använd robusthet. Encoren, Debussys Claire de Lune, var lika skön.
Om man bortser från alla egendomliga omständigheter som omgav tillställningen fanns det mycket att glädja sig åt i själva musicerandet hos en av världens främsta orkestrar.