Prinsessvurm utan kitsch i ny barnbok
I Prilliga prinsessboken presenteras allt från historiska personer som drottning Kristina och Lady Di till fiktiva som Rapunzel och prinsessan Leia. Boken är ett fullgott alternativ till dem som vill omfamna prinsessvurmen men skyr genrens kitsch.
Redan omslaget till Prilliga prinsessboken är en veritabel form- och mönsterfest. Försättsbladet blommar ut i en tapetliknande mönsterrikedom, och leder läsaren vidare in i en färgrik kaskad av prinsessrealia. Prinsesstemat har Sanna Mander varit inne på tidigare i Prinsessmålarboken (2016), en normkritisk färgläggningsbok som tänjer på prinsess-begreppet. Som hyllad formgivare – hon har gjort allt från mjölkförpackningar och tapeter till illustrationer för New York Magazine – följer Mander en dekorativ Designtorget-estetik impregnerad av uppdaterat retrostuk.
Mander fick välförtjänt Finlandia Juniorpriset 2017 för sin helgjutna bilderbok Nyckelknipan. Hon har även bildberättat Punis/ Rööluvun (2015) av Andrei Huhtala respektive Peter Sandström, som överfört berättelsen till Nykarlebydialekt, även den en fullträff. Manders stil är utsökt, men mer dekorativ än berättande. Hennes manér med förstorade svarta pupiller i Prilliga prinsessboken är lätt obehagligt, men det underskruvade bruket av blickar och minspel är en av bokens största behållningar. I detaljerna bor humorn.
Flyktiga fakta
Anna Sarve, som står för merparten av texten, välkomnar läsaren med ett direkt tilltal. Så följer en kavalkad av prinsessor. Nedslagen är associativa: från historiska personer som drottning Kristina och Lady Di till fiktiva som Rapunzel och prinsessan Leia. Boken är ett fullgott alternativ till dem som vill omfamna prinsessvurmen men skyr genrens kitsch. Boken flirtar med konceptet faktabok utan att ta fakta-anslaget på allvar. Greppet går stick i stäv med faktabilderbokens ambitiösa men lättsamma presentation av nya rön. Lite synd på ett bra material att prinsessorna är lösryckta ur sina sammanhang, men avsikten är i stället att erbjuda färgstarka före- bilder och dessutom uppmuntras läsaren till eget skapande.
Sagans omvända roller
Omvända sagor blev populära under feminismens andra våg på 1960–70-talen då stelnade könsroller sattes under lupp. Då flickmakten slog igenom kring millennieskiftet dammades prinsesskapet av och fick gurleska förtecken. Per Gustavsson återupplivade konceptet med sina Prinsessböcker (2003–12) där han omorganiserade prinsesstillvaron rejält. Prilliga prinsessboken nystar vidare på den tråden. Fyra nyskrivna sagor enligt beprövad modell presenteras. Vid sidan av Anna Sarve är de skrivna av några välkända gästskribenter.
Först ut är Peppe Öhman som sällar sig till den långa rad författare som skriver om pojkar i klänning. Prins Peter i klänning heter hennes hjälte som räddar prinsessan med hjälp av just sin klänning. Malin Klingenbergs ”Sagan om Stendraken och den arga prinsessan” är en pärla. Språket är välvässat och berättelsen har nerv. Kaspar Strömmans omtolkar i sin tur Askungen genom att låta sagan handla om Linnéa som blir arg på sin pappa kungen och kallar honom As-kungen då han beslagtagit hennes mobiltelefon.
Normtänk genomsyrar boken och då Sarve berättar om Snövit benämns männen hon bor hos ”sju ensamstående medelålders män som behövde hjälp att hålla ordning på sina larvigt små slarviga saker”. I bild framställs männen som kortvuxna, men texten väjer för den aspekten. ”Snövit stormtrivdes som städerska” slår Sarve fast, vilket kan läsas både som backlash och som bemäktigande. ”PS SLUTA PUSSA GRODOR OMEDELBUMS!” avslutar Sarve med en uppmaning till läsekretsen att ta för sig. Prilliga prinsessboken erbjuder ett underhållande och uppdaterat prinsessgalleri som lustfullt leker med prinsessikonografin.