För vem är det som skall bestämma vad som är potentiellt kränkande, och därmed ha rätten att tysta ner och begränsa andras möjligheter att tala?

Fritjof Sahlström, medlem av ledningsgruppen vid Åbo Akademi, reflekterar kring ÅA:s beslut att portförbjuda debatten om jämställdhet ur manlig synvinkel.

Förra veckans måndag sade vi i ledningsgruppen för Åbo Akademi efter en lång och svår diskussion om öppenhet, mångfald och trygghet nej till ett kontroversiellt seminarium om jämställdhet. Beslutet följdes av en intensiv diskussion. Min arbetsvecka slutade med att jag på fredagskvällen famlade runt på finska i en direktsänd tv-debatt med det tänkta temat försoning, utan att hitta fotfäste eller lyckas förklara hur vi tänkt.

Det har varit lärorika dagar, alltså. Men av större intresse än mina ökade kunskaper om deltagande i formatinramad tv-debatt är hur man i andra delar av världen diskuterar samma frågor. När jag på mötet argumenterade för att det den här gången verkade mindre dåligt att uppmana arrangörerna att hitta andra lokaler använde jag ord som trygghet och respekt. Jag tyckte att de vägde tyngre än den ensidiga provokation som seminariet verkade vara. Det tycker jag fortfarande.

Men ibland gör man saker som är större än vad man förstår. Det visade sig snabbt att vårt beslut klev rakt in i en omfattande internationell debatt om så kallade trygga rum, på engelska ”safe spaces”, och deras långsiktiga förenlighet med fri och öppen forskning. Man kan i stort sett säga att ”safe spaces” handlar om att skapa rum där man kan interagera så att ingen behöver känna rädsla eller oro för att olikhet eller avvikelse skall vara något att bli negativt utpekad eller kränkt för. Vilket ju låter i grunden positivt.

Men det är inte så enkelt, visar det sig. För vem är det som skall bestämma vad som är potentiellt kränkande, och därmed ha rätten att tysta ner och begränsa andras möjligheter att tala? Försöken att hantera risker för kränkning har på vissa håll i USA lett till införandet av så kallade trigger-varningar i kursinnehåll, där man på förhand vill varna om att till exempel historisk skönlitteratur kan innehålla potentiellt kränkande uttryckssätt. Det framstår i dag inte för mig som en självklar väg att gå.

Men det finns fortfarande gott om empiriskt stöd för att till exempel kvinnor, språkliga minoriteter och människor med annan sexuell läggning än majoriteten är mera utsatta än andra, och därför förtjänar särskild uppmärksamhet och omsorg. Också vid universiteten. Men hur?

Ett tungt argument mot begränsningar och förbud är att lärosätena har ett särskilt samhällsuppdrag, som handlar om fri och öppen forskning. Sökandet efter ny kunskap, och kritik av tidigare vetande, skall inte begränsas av åsikter och känslor. Det här är förstås ett teoretiskt ideal, eftersom forskning i praktiken är en del av sitt sammanhang. Men i grunden är hållningen rimlig.

Och det är just den här kärnuppgiften, vetenskapligt vetande, som har en inbyggd möjlig början till svar på hur högskolorna skall kunna vara både trygga och fria. För forskning handlar inte bara om svar, utan också om metoder. Om att skilja fakta från åsikter och känslor, om att förhålla sig till tidigare forskning, om att argumentera med stöd av kända fakta, om att använda dokumenterade och replikerbara metoder. Om att ha ett etiskt korrekt förhållningssätt som i tveksamma fall avgörs genom förhandsprövning, och om att rapportera sina resultat först efter att de anonymt kvalitetsgranskats av kompetenta kolleger.

Därför kan forskningen hantera vilket innehåll som helst både fritt och respektfullt. För min del finns alltså början till svaret på frågan om balansen mellan öppenhet och trygghet i det som gör universiteten till just universitet: kvalitet och excellens i det vetenskapliga arbetet, både forskning och undervisning. Men jag är forskare: jag kan ändra mig, om det är så att vetenskapligt underbyggda argument visar att jag har fel.