Sverige behöver en låssmed

Regeringsförhandlingarna i Sverige är låsta och den borgerliga Alliansen är nära att brytas upp.

Det skrevs historia i svensk politik på onsdagen. För första gången röstade riksdagen ner en statsministerkandidat. Moderaternas ordförande Ulf Kristersson stöddes som statsminister av 154 ledamöter medan 195 röstade nej.

Rösterna föll precis som väntat. Moderaterna (M) och Kristdemokraterna (KD) med stöd av Sverigedemokraterna (SD) röstade för Kristersson och en M+KD regering.

Det mest uppseendeväckande är att de två övriga partierna som ingår i den borgerliga Alliansen, Centern (C) och Liberalerna (L), röstade mot Ulf Kristersson som statsminister. Trots att hela Alliansen gick till val i september med just Kristersson som statsministerkandidat.

De valde att inte bara avstå från att rösta utan röstade nej så att Kristersson säkert skulle falla. C:s och L:s logik är inte glasklar.

Deras motivering är att de inte vill ge SD ett avgörande inflytande. Men det ges SD först då partiet kräver och får något i gengäld för att rösta för Kristerssons politik eller då han för fram förslag som inte är Alliansens utan SD:s.

Ulf Kristersson har inte utlovat någon annan politik än Alliansens, som alla fyra partier redan tidigare har omfattat. Ingalunda ges SD inflytande om politiken som förs är Alliansens och den omfattas av SD?

Varför C och L nu gjorde så här måste förklaras av att de inte litar på Kristersson, Moderaterna och KD, för att de tror att Kristersson trots allt skulle ha börjat köpslå med SD.

De har rätt i att SD inte skulle ha sålt sig gratis för hela regeringsperioden. Ordförande Jimmie Åkesson sade redan före omröstningen att SD har goda skäl att tro att man kommer att få ett betydande inflytande över en M+KD regering. Men C och L tog tydligen också för givet att Kristersson skulle ha kapitulerat och gått med på SD-krav för att få igenom sin politik.

Centern och Liberalerna kunde ha låtit Kristersson löpa linan ut och själv visa att han inte höll sitt ord. Om den borgerliga minoritetsregeringen hade böjt sig för SD:s krav i någon fråga för att få en majoritet bakom sig hade C och L snabbt kunnat dra sig ur samarbetet. Det skulle samtidigt ha fällt regeringen.

Nu kan Kristerssons eventuella svek aldrig bevisas. Centerledaren Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund är de som får bära hundhuvudet för att Alliansen sannolikt går i graven.

Om hela den här politiska cirkusen dessutom slutar i att det trots allt blir möjligt att bilda en socialdemokratiskt ledd blocköverskridande regering med hjälp av C och L hittar vi inte ens några blommor på Alliansens grav. Bitterheten är då så stor att ett borgerligt samarbete knappast återuppstår på länge. S tackar och tar emot då de borgerliga partierna har spelat ut sig själva för en oöverskådlig framtid.

SD, som ingen vill ge något inflytande, har hittills i praktiken tillåtits styra regeringsbildningen. I alla partiers inlägg inför onsdagens omröstning i riksdagen, utom i Moderaternas, talades det betydligt mer om Sverigedemokraterna än om den föreslagna statsministern och hans regering. Det är SD och dess nuvarande storlek som är orsaken till att svensk politik har låst sig.

För att hitta en öppning krävs antagligen att ett blocköverskridande regeringssamarbete äntligen blir möjligt. Om S inte vill pruta på det man tidigare sagt om att inte ge SD något inflytande så måste det skapas ett samarbete med något eller några av de borgerliga partierna.

Läget är låst då C och L inte vill bli hjälppartier i en S-ledd regering och då Socialdemokraternas ledare Stefan Löfven inte kan tänka sig att delta i en regering utan att vara statsminister. En regering med S och M är också omöjlig utgående från de här två partiernas uttalanden hittills.

En stor del av det svenska folket är troligtvis moget för en blocköverskridning men de svenska politikerna är fortfarande låsta. Riksdagens talman Anders Norlén har knappast heller nyckeln, men han borde hitta en ny regeringssonderare som lyckas dyrka upp låset.