En höna av en fjäder – så här går det till
Hela Sverige var rasande efter att Petter Northug förödmjukat det svenska ankaret Marcus Hellner genom att bromsa in före mållinjen i VM-stafetten i Oslo 2011. Krista Pärmäkoskis utspel i finska cupen i Rovaniemi var kanske inte riktigt i samma klass, men alltid retar det någon att vara överlägsen.
Reaktionerna närmar sig en nivå av absurditet som senast bevittnats under presskonferenserna efter dopningsskandalen i Lahtis. KariPekka Kyrö är också involverad.
Detta har alltså hänt: Pärmäkoski var på väg mot en överlägsen seger i sitt försöksheat, saktade in och lät Johanna Ukkola och Maaret Pajunoja passera. Pärmäkoski upplevde att hon var trött och ville inte skida i semifinalerna. Om hon bara hade låtit bli att starta i semifinalerna skulle det ha avfärdats med en axelryckning. Då hade semifinalen avgjorts med fem skidåkare, men Pärmäkoski ville ge Pajunoja en chans.
Problemet: många hade satsat en slant på att Pärmäkoski vinner sprintloppet. Dessutom strider det mot Skidförbundets tävlingsregler att förlora med avsikt. (Tekniskt sett står det faktiskt att en förening, ett lag och en idrottsutövare ska göra sitt bästa, så i princip gjorde Ikaalisten urheilijat som förening ett taktiskt klokt beslut).
Veikkaus kontaktade Skidförbundet, men hela affären hade förstås sopats under mattan om inte Ilta-Sanomat gjort en nyhet av det. Sedan spårade allting ur.
Kari-Pekka Kyrö anklagar Pärmäkoski för att vara arrogant. Ni kanske minns honom som en av chefsarkitekterna bakom dopningsskandalen i Lahtis. Han som beordrade Janne Immonen att bryta sin stav och avbryta för att inte bli fast för dopning. Det var då inte arrogant. Kyrö kallade också Pajunoja för Pärmäkoskis dräng, vilket får mig att undra hur han ser sin egen roll som mediernas citatmaskin. Någon kunde ha frågat Pärmäkoskis medtävlare om deras syn?
Jag förstår att syftet är att skapa lockande klickrubriker. Ibland blir gränslinjen mellan journalism, opinion och sensationalism diffus. IltaSanomats krönikör hänvisar till nyheten i våras om att Krista Pärmäkoski använder ett förbjudet läkemedel med dispens – och lyfter fram det som en fråga som ytterligare kan bidra till att skapa missnöje i landslaget. Var och en som är insatt i toppidrott vet förstås att en läkemedelsdispens inte är något märkvärdigt alls.
Arrogant är kanske inte det första karaktärsdraget jag skulle förknippa med Pärmäkoski. Envis till tusen, precis som en elitidrottare måste vara.
Idrottsligt sett gjorde Pärmäkoski och hennes tränare Matti Haavisto ett fullständigt rationellt beslut. Hon ville köra tidskvalet och ett försöksheat i träningssyfte. Det är inte lätt att simulera en tävlingssituation i träning utan en nummerlapp. Däremot ville hon inte köra fyra heat mitt i den känsliga fasen då hon förbereder sig för den internationella säsongstarten om två veckor i Ruka. Helt förståeligt det också. Finska cupen, i all ära, kanske inte ligger så högt i hennes prioritetsordning.
Pärmäkoski drog ingen finansiell nytta av att låta Ukkola och Pajunoja passera. Spelomsättningen var också oansenlig, så det går inte att säga att resultatet var uppgjort i egentlig mening. Oavsett, slutresultatet hade varit detsamma om Pärmäkoski hade skidat i mål i sitt heat och därefter valt att inte fortsätta.
Utspelet var förstås dåligt genomtänkt. I värsta fall skulle Skidförbundet ha haft rätt att avstänga henne, precis som det står i tävlingsreglerna. I stället kom hon undan med en skriftlig varning.
Ingen kommer dock att ifrågasätta Pärmäkoskis beslut om hon vinner VM-guld i vinter. (Däremot blir det ganska många klickrubriker ifall hon misslyckas i VM). Finns inte någon annan damåkare i Finland som kan ta medalj på en individuell sträcka i Seefeld.
Medierna är inte en hejaklack. En kritisk distans hör till. Det var helt sakligt att göra en nyhet av att Pärmäkoski bröt mot reglerna. I det skedet då saklig kritik övergår i mobbning i syfte att dra läsning är det inte längre kritisk distans. Attityderna sprider sig som ringar i vattnet. Ta till exempel allt som skrivits om Kaisa Mäkäräinens dåliga nerver. Det har förvandlats till en sanning i folkmun – som alldeles säkert också påverkat henne. Tänk att folk faktiskt var skadeglada över att hon misslyckades i OS. Har någon funderat om hon misslyckas delvis på grund av den negativa publiciteten?
Nu har vi Pärmäkoski, arrogant och särbehandlad i landslaget. Särbehandlad, alla gånger, i egenskap av damlandslagets stjärna. Arrogant? Det är en bild som skapats av medierna men som redan etablerat sig hos en del av publiken. Låter hon sig bli påverkad? Svårt att tro att någon skulle vara helt oberörd. Har hennes utspel förstört stämningen i landslaget? Jag är övertygad om att ingen hade ens tänkt över saken innan det blev en nyhet.
På tal om vintersport, undervisningsministeriet använder 18 000 euro för att utreda möjligheterna att ordna vinter-OS i Finland. Jag kunde ha gjort utredningen gratis. Svaret: nej. Nej, nej och åter nej. Finns ingen vettig orsak att ens drömma om OS i Finland. Utredningen leds av Janne Leskinen, förut generalsekreterare för VM i Lahtis 2017, som gjorde en miljonförlust. Förlusten var i och för sig mindre VM-organisationens fel, och mer en följd av Skidförbundets märkliga avtal med Yle och värdföreningen LHS.
MARCUS LINDQVIST
sportjournalist ”Reaktionerna närmar sig en nivå av absurditet som senast bevittnats under presskonferenserna efter dopningsskandalen i Lahtis.”