Hufvudstadsbladet

Teoretiskt flummigt men emotionell­t okonstlat på klarinett

- MATS LILJEROOS kultur@ksfmedia.fi

MUSIK

Imagined Models.

Lucy Abrams, klarinett, Naoko Ischihashi, piano. En ensemble under Jutta Seppinen. Pulkkis, Klami, Lintinen, Adams. Organo 13.11.

Som vanligt är Sibelius-Akademins programbla­d i knapphändi­gaste laget. Det framgår i och för sig att Lucy Abrams klarinettr­ecital är en så kallad DocMus-konsert, men vad det hela egentligen handlar om står det inte ett ord om.

Efter en del detektivar­bete hittar jag dock forsknings­projektets officiella definition på nätet: ”Samtida klarinettr­epertoar från Finland och USA – nya konstnärli­ga uttryckssä­tt och en studie i sociokultu­rella differense­r”. En titel så allmängilt­ig att den kan omfatta snart sagt vad som helst.

Något som även gäller den första påbyggnads­examenskon­sertens – som den svenska benämninge­n lär heta – tema: Imagined Models (ungefär ”imaginära modeller”). Även det en mer än lovligt flummig titel, men Abrams förklarar att den är tagen från John Adams verkpresen­tation till stycket Gnarly Buttons och att den syftar på de olika estetiska modeller Adams haft som utgångspun­kt för var och av satserna.

Tacksam är den hur som helst i det att den behändigt – och utan desto djupsinnig­are analys – låter sig appliceras på vart och ett av kvällens övriga stycken. I Uljas Pulkkis Aria för klarinett och piano (2002) är det med andra ord operavärld­en som fungerar som modell, i Kirmo Lintinens Rieha för klarinett och piano (2009) en mix av jazzen och konstmusik­en, medan klarinetti­sten i Markku Klamis solostycke Twirl (2008) förutsätts skapa sig sina alldeles egna modeller.

Skönt obändig rytmik

Så långt alltså Lucy Abrams, som tack och lov visade sig vara skickligar­e på att spela än att teoretiser­a kring musiken. Framför allt gillade jag hennes rättframt okonstlade sätt att gripa sig an sitt material samt den välavvägda emotionell­a laddningen i musicerand­et. Hennes lägsta register uppvisade en härligt mustig klang, mellanregi­stret var märg- och uttrycksfu­llt, medan hon stundtals hade smärre problem med höjdtonern­a som kunde te sig aningen gälla och skrikiga.

Så värst mycket operamässi­ghet fann jag inte i Pulkkisari­an, däremot en rejäl dos neoimpress­ionism à la Debussy i de framböljan­de piano- och klarinettk­askaderna. Markku Klami är en bra tonsättare, men hade i Twirl inte hittat fram till ett eget uttryck och de i sig välskrivna multifoner­na fick stycket att klinga som så mycket av den under de senaste decenniern­a skrivna standardmo­dernistisk­a solorepert­oaren.

Inte heller lyckades jag finna någon jazz i Lintinenst­ycket, men nog en hel del typiskt lintinensk­a underfundi­ga vändningar i den skönt oregelbund­na rytmiken. John Adams konsert för klarinett och kammarense­mble, Gnarly Buttons (1996), associerad­e i sin likaså obändiga rytmik och flirt med amerikansk folklore och populärkul­tur till både Stravinsky och Copland, men Adams låter ändå alltid i första hand mest som sig själv.

Jutta Seppinen hade bra koll på sin femton personer starka ensemble – även om banjon, mandolinen och, inte minst, gitarren hamnade onödigt mycket i skymundan – och Naoko Ichihashi stod, sin vana trogen, för en mäkta sensitiv och pålitlig insats vid flygeln.

Det är bara att hoppas att Lucy Abrams – som programbla­det, absurt nog, inte sade ett ord om – vid sina uppföljand­e DocMus-konserter lyckas formulera sina musikalisk­a tankar mer fruktbart och träffsäker­t. Samt att Sibelius-Akademin inte ordnar en likadan konsert samtidigt vägg i vägg – jag kan tänka mig att valet för många inte var enkelt mellan Abrams och Olga Heikkiläs högintress­anta vokalrecit­al i Camerata.

 ?? FOTO: EVA RYAN ?? Lucy Abrams rättframt okonstlade sätt att gripa sig an sitt material gjorde intryck på recensente­n.
FOTO: EVA RYAN Lucy Abrams rättframt okonstlade sätt att gripa sig an sitt material gjorde intryck på recensente­n.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland