Teoretiskt flummigt men emotionellt okonstlat på klarinett
MUSIK
Imagined Models.
Lucy Abrams, klarinett, Naoko Ischihashi, piano. En ensemble under Jutta Seppinen. Pulkkis, Klami, Lintinen, Adams. Organo 13.11.
Som vanligt är Sibelius-Akademins programblad i knapphändigaste laget. Det framgår i och för sig att Lucy Abrams klarinettrecital är en så kallad DocMus-konsert, men vad det hela egentligen handlar om står det inte ett ord om.
Efter en del detektivarbete hittar jag dock forskningsprojektets officiella definition på nätet: ”Samtida klarinettrepertoar från Finland och USA – nya konstnärliga uttryckssätt och en studie i sociokulturella differenser”. En titel så allmängiltig att den kan omfatta snart sagt vad som helst.
Något som även gäller den första påbyggnadsexamenskonsertens – som den svenska benämningen lär heta – tema: Imagined Models (ungefär ”imaginära modeller”). Även det en mer än lovligt flummig titel, men Abrams förklarar att den är tagen från John Adams verkpresentation till stycket Gnarly Buttons och att den syftar på de olika estetiska modeller Adams haft som utgångspunkt för var och av satserna.
Tacksam är den hur som helst i det att den behändigt – och utan desto djupsinnigare analys – låter sig appliceras på vart och ett av kvällens övriga stycken. I Uljas Pulkkis Aria för klarinett och piano (2002) är det med andra ord operavärlden som fungerar som modell, i Kirmo Lintinens Rieha för klarinett och piano (2009) en mix av jazzen och konstmusiken, medan klarinettisten i Markku Klamis solostycke Twirl (2008) förutsätts skapa sig sina alldeles egna modeller.
Skönt obändig rytmik
Så långt alltså Lucy Abrams, som tack och lov visade sig vara skickligare på att spela än att teoretisera kring musiken. Framför allt gillade jag hennes rättframt okonstlade sätt att gripa sig an sitt material samt den välavvägda emotionella laddningen i musicerandet. Hennes lägsta register uppvisade en härligt mustig klang, mellanregistret var märg- och uttrycksfullt, medan hon stundtals hade smärre problem med höjdtonerna som kunde te sig aningen gälla och skrikiga.
Så värst mycket operamässighet fann jag inte i Pulkkisarian, däremot en rejäl dos neoimpressionism à la Debussy i de framböljande piano- och klarinettkaskaderna. Markku Klami är en bra tonsättare, men hade i Twirl inte hittat fram till ett eget uttryck och de i sig välskrivna multifonerna fick stycket att klinga som så mycket av den under de senaste decennierna skrivna standardmodernistiska solorepertoaren.
Inte heller lyckades jag finna någon jazz i Lintinenstycket, men nog en hel del typiskt lintinenska underfundiga vändningar i den skönt oregelbundna rytmiken. John Adams konsert för klarinett och kammarensemble, Gnarly Buttons (1996), associerade i sin likaså obändiga rytmik och flirt med amerikansk folklore och populärkultur till både Stravinsky och Copland, men Adams låter ändå alltid i första hand mest som sig själv.
Jutta Seppinen hade bra koll på sin femton personer starka ensemble – även om banjon, mandolinen och, inte minst, gitarren hamnade onödigt mycket i skymundan – och Naoko Ichihashi stod, sin vana trogen, för en mäkta sensitiv och pålitlig insats vid flygeln.
Det är bara att hoppas att Lucy Abrams – som programbladet, absurt nog, inte sade ett ord om – vid sina uppföljande DocMus-konserter lyckas formulera sina musikaliska tankar mer fruktbart och träffsäkert. Samt att Sibelius-Akademin inte ordnar en likadan konsert samtidigt vägg i vägg – jag kan tänka mig att valet för många inte var enkelt mellan Abrams och Olga Heikkiläs högintressanta vokalrecital i Camerata.