Raseborg – slottet i mitt hjärta
I dag när det finns livlig verksamhet på och omkring Raseborgs slottsruin kan man nog säga att Raseborg lever. Recensenten gläds över att några entusiaster gett ut en bok om Raseborg, den första på 120 år, Glans och vardag på Raseborgs slott.
SAKPROSA
Niclas Erlin & Lina Enlund
Glans och vardag på Raseborgs slott Västnyländska kultursamfundets skrifter 2018
Min farfar och jag hade en speciell gemensam bakgrund. Vi föddes båda nära en mytomspunnen borg, Sibbesborg, men kom sedermera att få en nära relation till Pojkviken och ett riktigt slott – Raseborg.
Farfar ansåg att Sibbesborg, som var en typisk anspråkslös tillflyktsborg för människor i grannskapet i oroliga tider, gärna kunde kallas för borg medan Raseborg, som är ett slott med kunglig glans och imponerande historia, bör kallas slott och inte ”ruiner” som det står på vägskyltarna och i turistinformationer. I dag när det finns livlig verksamhet på och omkring slottet kan man nog säga att Raseborg lever. Min glädje var därför stor när jag läste att några entusiaster gett ut en bok om Raseborg, den första på 120 år, Glans och vardag på Raseborgs slott.
Det är den västnyländske frilansjournalisten Niclas Erlin som står för texten i samarbete med Lina Enlund som avbildat både mäktiga exteriörer och suggestiva, fascinerande interiörer. Bilderna kompletteras av estetiskt tilltalande akvareller gjorda av Saga Erlin. Eva Torero Nuño står för sidornas smakfulla utseende.
I välplanerade och tillgängliga kapitel får läsaren bekanta sig med den miljö Raseborg befann sig i, både farleder över havet västerut och särskilt dem österut till Reval/Tallinn. Kommunikationen över Finska viken var mycket aktiv. Fastlandsförbindelserna till Åbo och Viborg var givetvis en naturlig komplettering till sjöfarten.
Typografiskt är boken tydlig med faktarutor i tillägg till de olika huvudkapitlen, fotografierna och de vackra teckningarna ger en fin bild av slottet, en i sanningen levande miljö, inte torr historia.
Ursula Väverska och annat tjänstefolk
Slottet anlades antagligen på 1370-talet, förmodligen på initiativ av Bo Jonsson Grip och nämns första gången i ett brev den 8 september 1378 skrivet av Tord Rörsson Bonde där han hälsar sin hustru välkommen till Raseborg. Mycket hann ske under åren innan slottet definitivt sjönk i sin Törnrosasömn år 1558.
Hierarkin på slottet var klar, slottsherren och hans hov levde ett lyxliv, särskilt under den tid då kung Karl själv satt som borgherre. Knektarna i den garnison som skyddade Raseborg hade sitt eget bord och bespisning medan tjänstefolket fick nöja sig med en rätt ensidig kost och tillvaro. Öl konsumerades i stora mängder, dels ledsagande den salta maten men också som näringskälla. Finast var herreölet, starkt och mustigt, så kom fogdeoch knektölet och längst ner på kvalitetsskalan det egentliga matölet. Man förstår att en central person var ”Olof Källarmästare”. Borgen var i huvudsak självförsörjande och det finns intressanta förteckningar över husdjur och odlingar. Därtill hade man vidsträckta skogar och vattenområden där det jagades och fiskades. Yrkesbeteckningarna på de anställda vid borgen säger mycket, här kan nämnas Bertil Kock, Lasse Redesven (hovmästare) och Klas Tunnbindare. Också på kvinnosidan noteras viktiga personer så som Karin Bakerska och Anna Stugukona men hur fick hon som skötte spinnrocken namnet Marina Näbbgädda kan man fråga sig – humor eller personlighetsbeskrivning?
Raseborgs Ros
Karl Knutsson Bonde hade valts till Sveriges kung två gånger men fick avgå och bosatte sig år 1465 på Raseborg som tillhörde honom. Efter några år blev han igen kallad till Stockholm för att väljas till kung en tredje gång och förblev där till sin död. När han kom till Raseborg var han änkling men medförde sin dotter Magdalena, som sedermera gifte sig med Ivar Tott. Karl Knutsson Bonde tröstade sig dock och fick barn med Kristina Abrahamsdotter, en lokal ädlings dotter som fick smeknamnet Raseborgs Ros. När han återvände till huvudstaden tog han barn och Rosen med sig och de gifte sig till slut på hans dödsbädd. Familjens senare öde är höljt i dunkel.
Kalmarunionen gick mot sitt slut i början av 1500-talet. Gustav Eriksson Vasa gjorde uppror mot kung Kristian II och valdes till Sveriges konung år 1523. År 1530 besökte han Finland, inklusive Raseborg. Han ansåg då slottet opraktiskt genom att också sjövägens betydelse hade minskat p.g.a landhöjningen vilket gjorde infarten svårnavigerad. Han hade grundat Ekenäs, där faktiskt en borg planerades och dessutom Helsingfors, tänkt som motvikt till Reval. Han blev dock besviken på resultatet av bebyggelsen vid Vandaforsen och gav Raseborg ännu en chans. Under Nils Grabbe och Erik Fleming rustades borgen upp och fungerade några år men snart var det dock tid att stänga och slottet övergavs 1558 efter att taket i ölkällaren rasat in.
Vi får en redogörelse för miljön omkring borgen och en titt in i slottet som det presenterar sig i våra dagar. Med de aktiviteter som i dag pågår i borgen, på borggården med tornerspel nedanför, teater och gastronomi kan man säga att Raseborgs slott lever ett nytt liv.
Boken är en välskriven och vackert illustrerad skrift och ett fint minnesmärke över Finlands gemenskap med Sverige. Den rekommenderas varmt för envar med ens lite intresse för vårt lands kultur och historia, där perioden 1375 till 1558 är mycket lite känd. Den bör absolut översättas till finska och är förtjänt av en spridning också i Sverige.