Samhällskritisk skuldsanering
Det är så här det kan se ut när en verkligt talangfull och smart regissör tar sig an en sliten genre. Widows är en film som har mycket att säga utan att tumma på viljan att underhålla.
DRAMA/THRILLER
Widows
HHHHI Regi: Steve McQueen. Manus: Steve McQueen, Gillian Flynn, efter förlaga av Lynda La Plante. Foto: Sean Bobbitt. I rollerna: Viola Davis, Michelle Rodriguez, Elizabeth Debicki, Cynthia Erivo, Liam Neeson, Colin Farrell, Brian Tyree Henry, Daniel Kaluuya.
Att Steve McQueen skulle följa upp 12 Years A Slave (2013) med en sista stöten-thriller baserad på en brittisk tv-serie från åttiotalet var oväntat, men så är inte regissören känd för att göra det mest väntade heller. Här har han slagit ihop sig med författaren Gillian Flynn (Gone Girl, Sharp Objects) och mejslat fram ett kyligt manus som genomgående blandar underhållning med samhällskritik.
Ett Chicago där samhällsklyftorna ökar står som skådeplats och Jack Mulligan (Colin Farrell) driver kampanj för att ta över sin fars roll som ålderman i ett av distrikten. Det är inget han brinner för men släkten Mulligan har styrt distriktet i generationer och det är Jacks plikt som son att förvalta ”arvet”. Han säger heller inte nej till att fylla sina fickor där det är möjligt. Men distriktskartan har ritats om, det är inte enbart vitt och rikt längre, och Jack får oväntat motstånd av Jamal Manning (Brian Tyree Henry), en gangster som försöker hitta en ny väg till den amerikanska drömmen.
Fyra skuldsatta änkor
Samtidigt går ett rån åt helvete och den välkända skurken Henry Rowlings (Liam Neeson) och hans kumpaner dör medan pengarna går upp i rök, bokstavligen. Efter sig lämnar rånarna inte bara fyra sörjande änkor utan även en miljonskuld som någon måste betala. Rowlings änka Veronica (Viola Davis) inser detta med kraft efter ett mindre angenämt besök av Jamal, som tillsammans med sin bror (en riktigt obehaglig Daniel Kaluuya) visar sig vara den rånade parten.
Veronica kontaktar de övriga änkorna och tillsammans med två av dem, Linda (Michelle Rodriguez) som har förlorat sin butik, och Alice (Elizabeth Debicki) som tvingats ta jobb som lyxeskort, planerar hon ett eget rån för att göra sig kvitt skulden. Deras bästa vapen är att de som kvinnor ständigt underskattas av samhället.
Widows är Viola Davis film. Hon spelar med ett sådant fokus, sam- manbitet och knivskarpt. McQueen låter kameran röra sig riktigt nära hennes ansikte, fyllt av sorg, ilska och desperation. Hon är en lysande skådespelare, lika självklar här som i Doubt eller Fences.
Stark rollbesättning
Överlag träffar den stjärnspäckade filmen främst rätt i rollbesättningen, men Farrell blir något blek som frustrerad guldgosse och Rodriguez spe- lar en variation av samma roll hon alltid spelar. Debicki däremot tar en sliten bild (den vackra, kuvade kvinnan) och skapar ett överraskande mångbottnat porträtt. Hennes Alice är en av filmens höjdpunkter.
McQueen fyller filmen med frågor om rasism, korruption, sexism, polisbrutalitet och segregation – det finns knappt en scen som inte har en samhällskritisk undertext. Lägg till det faktum att kvinnor, särskilt icke-vita
kvinnor, sällan ses i roller som dessa och resultatet blir en film som har mycket att säga utan att tumma på viljan att underhålla. Det är våldsamt och cyniskt, men också spännande, actionpackat och njutbart. Det är så här det kan se ut när en verkligt talangfull och smart regissör tar sig an en sliten genre. Alla vinner.