Allt färre ska försörja allt fler
Befolkningsprognosen innehåller många orostecken. Ett budskap är att Finland borde bli barnvänligare. Men hur?
Om tolv år, år 2030, finns det 760 000 unga under femton år i Finland. Tjugo år senare har antalet sjunkit under 700 000. Det framgår av Statistikcentralens färska befolkningsprognos som sträcker sig till år 2070.
I statistikens ljus föder en finländsk kvinna knappt ett och ett halvt barn. De svenska kvinnorna får enligt motsvarande statistik nästan två barn. Nativiteten i Finland sjunker för åttonde året i rad. Och för tredje året i rad dör det flera än det föds.
Befolkningsprognosen är ett viktigt styrinstrument i den långsiktiga samhällsplaneringen. Den kartlägger bland annat den demografiska försörjningskvoten, alltså relationen mellan unga och pensionärer och den arbetsföra befolkningen.
Prognosen ger en allvarlig signal. Visserligen har den sjunkande nativiteten gjort att försörjningskvoten stiger långsammare än man tidigare trott, det finns färre barn och unga än man räknade med. Men när de små årskullarna har blivit arbetsföra försämras kvoten dramatiskt. Samma antal arbetsföra ska då försörja betydligt fler.
Befolkningsprognosen ger också underlag för bedömningarna av hållbarhetsgapet i statsfinanserna, alltså hur förhållandet mellan offentliga utgifter och inkomster utvecklas. Bedömningen avspeglar sig direkt på statens budget, kräver underskottet korrigeringar i form av nedskärningar i den offentliga servicen och höjda skatter?
Statistikcentralens prognos bygger på analyser av den tidigare utvecklingen som projiceras mot framtiden. Förutsättningen är att utvecklingen är oförändrad.
Då hamnar bollen hos de politiska beslutsfattarna. Problematiken som bekräftas i befolkningsprognosen är inte någon blixt från klar himmel, den har länge varit känd, och åtgärderna för att vända trenderna likaså.
Om sysselsättningsgraden ökas får välfärdssystemet fler finansiärer. Den sittande regeringen fick hjälp av konjunkturerna för att nå sitt mål, 72 procent, men nästa regering måste höja ribban. Det blir svårare om tillväxten avtar, men för att undvika en smärtsam nedtrappning av välfärden är det nödvändigt.
De familjepolitiska reformerna som ska öka jämställdheten och förbättra framför allt kvinnornas möjligheter att kombinera familj och arbete måste äntligen bli verklighet.
Men stelbent familjepolitik är inte det enda skälet till att unga finländska familjer väljer att vara barnlösa.
Den ekonomiska osäkerheten som finanskrisen efter 2008 skapade är säkert en orsak, om jobben och försörjningen inte känns säkra vill man inte skaffa barn.
Det är en ansvarsfull inställning, men finns det ett schema där man kan pricka av punkt efter punkt tills man kan säga att tryggheten är optimal? Väntar man tillräckligt länge lägger biologin redan hinder i vägen. Eller så vill man inte längre ge avkall på sin barnlösa livsstil.
Man skaffar inte barn för att förbättra den demografiska försörjningskvoten på 2040-talet. Varje par och varje individ fattar sina egna beslut, och ska respekteras för det.
Men Befolkningsförbundets familjebarometer från 2017 visar att många unga har en väldigt stereotyp uppfattning om vad det innebär att vara förälder. En genomgående uppfattning är att ett barn betyder att man tvingas byta ett invant och bekvämt liv till en kvalitativt betydligt sämre livsstil.
Naturligtvis innebär steget från barnlös till barnfamilj en stor förändring.
Men på något sätt borde attityderna gentemot barn och barnfamiljer bli betydligt positivare än de nu verkar vara. Föräldraskapet innebär visserligen en del uppoffringar, men det erbjuder också oanade belöningar.
Ansvaret för attitydförändringen kan inte läggas på samhället eller politikerna, det finns hos var och en. Utan barnvänliga invånare blir Finland aldrig ett barnvänligt samhälle, och det är vi som drabbas av konsekvenserna.