Önsketänkande

Många i Europa har ännu inte riktigt förstått hur det var möjligt att någon som Donald Trump för två år sedan kunde väljas till USA:s president. Då uppfattades det som ett olycksfall, en lapsus som på något sätt förr eller senare rättas till. I dag vet vi att det främst har varit önsketänkande.

Det höga ämbetets anseende och ansvar påverkar uppenbarligen inte Trump. Tvärtom, han uppför sig på ett sätt som ingen annan president har gjort. Han är arg och impulsiv. Han förlöjligar eller förnedrar dem som han ser som sina motståndare. Han provocerar och kan utan att skämmas säga eller göra nästan vad som helst för att få uppmärksamhet. Presidenten splittrar i stället för att ena. Hans sätt att styra landet liknar en permanent valkampanj.

Mellanårsvalet i början av månaden var också en folkomröstning om Trumps presidentskap. Han ville själv ha det så och satsade stort på att stöda Republikanernas kandidater. Att presidenten hyllade valresultatet i en tweet som en ”tremendous success” var, som vanligt, en överdrift. Men han kan ändå vara nöjd.

Visst, Demokraterna tar makten över representanthuset efter åtta års väntan, medan Republikanerna behåller majoriteten i senaten. Men valresultatet är i det stora hela normalt för en sittande amerikansk president. Det blev inte den förkrossande misstroendeförklaringen som Trumps kritiker hade hoppats på och ingen tsunami som skulle ha svept bort Republikanerna.

Demokraterna klarade sig bäst i och kring de befolkningstäta städerna, bland minoriteterna, unga och kvinnor. Men på landsbygden och framför allt bland vita män utan högre utbildning har Trump fortfarande ett starkt stöd.

Trots många skandaler och utredningar – till exempel den om Rysslands inblandning i valkampanjen 2016 – och trots flera böcker som beskriver ett ständigt kaos i Trumps Vita huset tycker ändå drygt fyrtio procent av befolkningen att presidenten gör ett bra jobb. Det höga valdeltagandet tyder på att han fortfarande kan mobilisera sina anhängare.

Trump tolkar mellanårsvalet som ett mandat att fortsätta på samma sätt som förut. Han har igen klarat sig bättre än väntat. Och det är inte helt osannolikt att han kan göra det en gång till om han ställer upp för återval 2020 – speciellt om den ekonomiska situationen är lika bra som den är nu och om han lyckas placera ytterligare en konservativ i den högsta domstolen.

Trumps populism kan förstås inte fungera utan villiga och mäktiga medhjälpare. Republikanerna som till en början var tveksamma att samlas kring en politisk ensamvarg, är numera i stort sett ett Trumpparti. Tv-bolag som Fox News eller konservativa radioprogram stöder honom och för vidare hans polariserande retorik.

Samtidigt attackerar presidenten kritiska medier, utpekar dem som folkets fiender och stämplar rapporteringen som ”fake news”. Strategin att underminera sanningen och sprida fördomar tycks vara framgångsrik. Enligt Trumps före detta rådgivare Steve Bannon handlar den om ”to flood the zone with shit” och på så sätt skapa förvirring och osäkerhet.

Om Trump ställer upp igen 2020 är han 74 år. Han samlar redan pengar för kampanjen. Det återstår att se om han verkligen vill göra det och får chansen att bli vald för en andra mandatperiod. Men även om han avstår eller misslyckas har han möjligheten att vålla stora skador både i inrikes- och i utrikespolitiken. Och konsekvenserna av Donald Trumps stridslystna agenda kommer att leva kvar långt efter det att han själv har lämnat arenan.

”Konsekvenserna av Donald Trumps stridslystna agenda kommer att leva kvar långt efter det att han själv har lämnat arenan.”

HORST BACIA Frilansskribent, tidigare redaktör för Frankfurter Allgemeine Zeitung och korrespondent i Stockholm, Moskva, Ankara och Bryssel.