Underliga besökare bland lakoniska sylfider
Det har spekulerats om att de yppiga Venusfigurinerna från den äldre stenåldern skapats av kvinnor som använt sin egen kropp som förebild. Dessa skulpturers distinkta former skulle enligt denna teori bero på att de paleolitiska konstnärerna utforskat sina kroppar utan spegel, genom att helt enkelt bara titta neråt. Detta annorlunda perspektiv skulle logiskt förklara fokusen på bröst, mage, lår och rumpa – de är nämligen vad en kvinna främst ser när hon betraktar den egna kroppen utan spegel. Vad som antagits vara fetischering kanske snarare varit självbetraktelse.
Det är omöjligt att slå fast sanningar om artefakter som har mer än 20 000 år på nacken, men intressant nog kan det vara nästan lika svårt att hålla reda på vad som är fetischering och vad som är självförståelse i samtidskonsten. I Emma Ainalas målningar ligger sexiga unga kvinnor med uttråkade blickar huller om buller, deras spinkiga vita kroppar är iklädda trendiga tonårsplagg. Konstnären skapar sina surmulna rosaskimrande tjejgäng för att utforska olika kvinnliga uttryckssätt och för att ge flickestetiken upprättelse, men de homogena karaktärerna smälter samman. Ainalas unga kvinnor är lika lite individer som de ansiktslösa Venusfigurinerna, trots sina färgade hårsvall och hippa kläder. De är idealiserade versioner av idealiserande självporträtt tagna av unga kvinnor med skönhetsprivilegium – bilder av kvinnor sedda via så många speglar att man tappar räkningen.
Det sliskiga och det murriga
Ainala hymlar dock inte med det faktum att hennes modelltjejer lever en stor del av sitt liv betraktande sig själva. Internetreferenserna haglar tätt och karaktärernas kroppsspråk baserar sig på Instagramkonventioner. Målningarna är proppfulla med symboler, logotyper, maskotar, blommor, mönster och texturer, men den viktigaste rekvisitan av alla är smarttelefonen som återkommer i ett flertal verk. Vad som räddar verken från en alltför dyster läsning är ändå de skamlöst kitschiga visuella detaljerna som kryllar över målningarnas ytor. Furbyleksaker, Disneyfigurer, Bananer i pyjamas och Ronald McDonalds sedan länge pensionerade kycklingkompis: underliga besökare dyker upp bland de lakoniska sylfiderna och för med sig en lämplig dos absurditet.
Ända sedan hon utexaminerades från Bildkonstakademin år 2013 har Ainala dragits till pasteller. Hon har i sina målningar skickligt brutit det sliskiga med vackra murriga toner, och en stor del av charmen i verken kommer från just kombinationen av sockervadd och gyttjigt kärr.
I de nya skulpturer av målad keramik som Ainala för första gången ställer ut i Soft Hardcore finns det dock inga mörka toner, bara babyfärger. Som grupp förblir de väl glättiga – de är experimentella föremål som säkerligen varit njutbara att framställa, men de söker ännu sin plats och känns lite lösryckta från målningarnas verklighet som ändå är så mycket mer än bara rosa fluff. Utan konceptuell uppbackning blir de konstgjorda pastelliga cigarettfimparna, pizzabitarna, dagböckerna, gympaskorna och hamburgarna bara ytterligare fetischistiska artefakter, klyschiga symboler för västerländsk ungdom, approprierade bilder från webbportalen Tumblr. I en annan kontext skulle skulpturerna antagligen te sig helt annorlunda, till exempel vore det intressant att se hur de skulle se ut på ett mindre pampigt ställe, eller intill verk av punkigare konstnärer som Maria Stereo. Som det är nu är det fortsättningsvis i de barocka kitschmålningarna som Ainalas styrkor framträder.