Kärnfamiljen hatas igen, intensivt och snyggt
Tredje årskursens svenskspråkiga skådespelarstuderande har fått kasta sig in i en läckert kaosartad och uppskruvad utopisk/ dystopisk värld, i vilken de minst sagt får chansen att bjuda på sig själva och utmana sig till max.
Baserad på Joakim Pirinens serie. Regi: Anders Carlsson. Koreografi, scenografi, kostym: Andriana Seecker. Musik: Henrik Heselius. Ljus: Hanna Käyhkö, Seecker. Foto, video: Jonatan Sundström. På scen: Joel Forsbacka, Josefine Fri, Antonia Henn, Emilia Jansson, Mathilda Kruse, Herman Nyby, Martin Paul, Antti Saarikallio, Tom Salminen, Astrid Stenberg, Emelie Zilliacus. Teaterhögskolan 15.11.
Musikföreställningen Familjen Bra, i stark och vågad regi av professorn i skådespelarkonst Anders Carlsson, urartar gång på gång, men imponerande nog klarar skådespelarna av att bära upp det absurda och ångestfyllda på ett nära nog professionellt sätt.
Föreställningen grundar sig på serietecknaren Joakim Pirinens 80-talsklassiker med samma namn, i vilken en perfekt och lycklig kärnfamilj lever i sin positiva framgångsrika snällhetsbubbla. I Teaterhögskolans laboratorium undersöks vad som händer utanför bubblan, hur det ser ut när fasaden krackelerar. Ja, vackert är det inte, det kan jag säga. Det är djuriskt och ohämmat sexuellt, det är fult och krälande och påträngande och högljutt.
Inledningsvis ser jag främst Carlssons regi, men snart också tydligt de studerandes starka och personliga arbete. Delvis känns föreställningen som ett typiskt studiearbete, i och med att uttrycket är så extremt stort, draget till sin spets – alla ska få visa vad de går för, vad de lärt sig. Och det är bra, det är ju hela poängen med en utbildning. Det intensiva arbete som ligger bakom det vi ser kan bara beundras. Som ofta är fallet i studerandeföreställningar får en del lite mindre plats än andra, men det är bara att leva med det för de involverade, antar jag.
Fräsch musikteater
Det känns lämpligt att Familjen Bra har premiär samma vecka som den internationella teaterfestivalen Baltic Circle pågår i Helsingfors; föreställningen kunde mycket väl vara en del av festivalprogrammet. Den tar sig an ett evigt sexigt tema – kärnfamiljsideologin som vi så älskar att hata – och är både visuellt och auditivt läcker.
Som musikföreställning är den kilometer ifrån tradiga klichému- sikaler, medan den ändå innehåller några verkligt sönderspelade klassiker, men i helt ny kontext. De flesta av skådespelarna spelar i något skede något av instrumenten och sjunger också – en del bättre än andra – och musiken och ljudlanskapet är en integrerad del av maskineriet. Musikplaneraren och den pedagogiska inläraren, skådespelaren Henrik Heselius, har gjort ett lyckat jobb.
Koreografin, scenografin och kostymerna av Andriana Seecker frossar i pastell och konstgjord gräsmatta och skapar den serieteckningsaktiga ”perfekta” världen som står i bjärt kontrast till aktörernas ansträngda glättighet som varvas med bråddjup ångest.
Aningen ansträngande blir det att replikerna regelmässigt ropas eller skriks fram. Det är så klart ett medvetet konstnärligt val: så här ansträngande är det att vara glad och positiv hela tiden. Därtill måste musiken överröstas. Det hela blir lite väl skränigt i längden, samtidigt som effekten som uppnås är stark. Orden låter helt tokiga när de betonas vart för sig, nästan robotaktigt.
Ett element som känns omotiverat och som dessutom blir nästan bortglömt, är den skakiga videobilden inifrån huset. Den ger inget mervärde och verkar inträngd lite av ett tvång att nutida teater per obligation måste vara mångmedial.
Det hela blir lite väl skränigt i längden, samtidigt som effekten som uppnås är stark. Orden låter helt tokiga när de betonas vart för sig, nästan robotaktigt.