Publiken som objekt och subjekt
Raekallio Corp: Yleisö
Konstnärlig planering, iscensättning och koreografi: Valtteri Raekallio. Poesi och sedelpoesi: Eino Rantanen. Musik: collage. Scenografi: Virpi Nieminen. Ljus: Lauri Lundahl. Uppträdande: Annamari Keskinen, Eino Santanen, Minna Tervamäki, Eero Vesterinen, Lotta Lindroos och Valtteri Raekallio. Premiär 15.11.
Legeringen av livepoesi och scenisk framställning i ett kreativt samarbete mellan dansaren/koreografen Valtteri Raekallio och poeten Eino Santanen har sökt sin utformning i några tidigare verk. Det som upphovsmännen träffande beskriver som ”en kombination av fysisk sinnestillståndsteater och poesi”, får i föreställningen Yleisö, med underrubriken ”Det officiella jubileumsverket för firandet av Finlands hundraettåriga självständighet”, en utformning som har drag av de tidigare men även innehåller nytt.
Inledningsvis samlas publiken, som växelvis är objekt och subjekt för handlingen och genomgående, som verktiteln indikerar, är dess tema, i en buss invid Kiasma. Bussresan, till en plats som för den eftersökta överraskningsfaktorns skull inte bör avslöjas här, är en del av föreställningen.
I bussen möter vi föreställningens reseledare Lotta Lindroos och får närmare uppgifter och instruktioner. Vi ser en video som ger perspektiv på det gryende massamhäl-
lets distinktion mellan arbete och fritid och som även presenterar Eino Santanen uppläsande sina dikter. Det som en gång var tydligt olika sfärer har under hundra år fått allt mer flytande gränser och samhällsutvecklingen har givetvis även radikalt omstrukturerat förhållandet mellan grupp och individ.
Santanens dikter ur samlingen Yleisö tar fasta på dessa frågeställningar i en situation som genomsyras av penningstyre, teknologi och sociala medier. Dessa teman binder samman hela föreställningen och tematiserar scenerna på spelplatsen.
Magnifik plats
I bussen gör vi som grupp även Morality machine-lika försök att välja mellan mångbottnade och tillsynes omöjliga alternativ. Det slår mig att vi sedan på spelplatsen blir en betydligt mer konventionell grupp åskådare, som leds mellan olika byggnader för att upprepat ta del av scener.
Platsen är magnifik och för en förstagångsbesökare så överväldigande att den hotar att ge det platsspecifika företräde. I alla rum läser Santanen själv upp sina dikter medan dansarna, Annamari Keskinen, Eero Vesterinen och Valtteri Raekallio, ackompanjerar eller tar företrädet i sin hårfint uttrycksfulla, energiskt uppdrivna och tidvis sensuellt
utmanande dans. Det sistnämnda är tydligast i ett rum där penningstyret och de sociala mediernas tematik understryks.
Uppstoppade fåglar, på videor och i de inledande rummen, och bland dem en svan, gör att det inte blir totalt överraskande att se Minna Tervamäki dyka upp för att på nära håll framföra den döende svanen, starkt inkännande och stiltroget.
I föreställningen ingår en grupp medverkare som agerar som kravallpolis. De har texten ”yleisö” (publik) på sina plexiglassköldar och ingår på ett sätt som gör att man i nya banor börjar reflektera över förhållandet mellan publik och framställande konstnärer och hur positionerna kan te sig ur olika synvinklar.
Föreställningen håller sin tematik i ett stadigt grepp som vi lätt läser av. Trots det är väldigt lite skrivet på näsan och i det spretiga kollaget kan man själv upptäcka, få insikter och iaktta det som sker utanför eller kring föreställningen. Medan dansarna är mångsidiga, nyanserade och varierande i sin framställning håller sig Santanen ofta till ett skrikigt eller versalt uttryck. Efter inledningens experimentella intryck börjar det lätt kännas avtrubbande.