Svenskfinland vågar inte tala om löner, skriver Tobias Pettersson i analysen på

Skvaller? Kanske. Men konsekvenserna av att inte diskutera löner och förmåner är mycket allvarligare än följderna av att göra det öppet.

Om diskussionen om löner aldrig fördes skulle alldeles för många få alldeles för lite betalt för sitt jobb. Det pinsamma stigmat kring att tala om pengar måste bort.

den stora skattedagen kom och gick. Dagen är ett av få tillfällen under året då löner diskuteras offentligt.

Många tycker att också det är en gång för mycket: den ”nationella missunnsamhetsdagen” kränker privatlivet. Till och med New York Times tar upp Finlands Jealousy Day som ett exotiskt blottarfenomen.

I Svenskfinland är diskussionen om de konkreta summorna – vem som får vilken lön för vilket arbete – sällsynt under hela resten av året.

En orsak kan vara avsaknaden av ekonomiska dagstidningar och kvällstidningar på svenska. På finskt håll tar till exempel Taloussanomat och IltaSanomat regelbundet upp hurdana löner som betalas i olika branscher, var medeltalet och medianen ligger, var det betalas oskäliga bonusar medan anställda får sparken och så vidare.

”Emma jobbade en månad som telefonförsäljare – fick 2 euro i handen” – den typen av rubriker ser du nästan aldrig på svenska.

Många får sedan barnsben lära sig att det är ofint att tala om pengar. Att öppet prata om sin lön skulle vara som att vika ut sig inför alla bekanta och halvbekanta.

Den haltande stereotypin om att det alltid finns pengar i Svenskfinland kan också inverka. Den gör det lika pinsamt att prata om att man har mycket pengar som att prata om att man är i ekonomisk knipa.

Många som jobbar på svenska i Finland kan dessutom uppleva att de inte har rätt att ta upp lönefrågor, eftersom många utpräglat finlandssvenska jobb i någon mån bygger på fondstöd. Och alternativen kan vara så få att man implicit ska vara tacksam för att man alls får en lön. På en delvis konstgjord arbetsmarknad

reporter

är utbildning, kunskap eller produktivitet inte de trumfkort de annars kunde vara i en löneförhandling.

Publiceringen av löneuppgifterna en gång om året leder oundvikligen till att människor jämför sig med andra. Men att avfärda jämförelserna som omoralisk avundsjuka som borde tystas ner är snudd på översitteri.

Det handlar inte om missunnsamhet om man ifrågasätter orimlig obalans i inkomster – till exempel mellan könen – utan om en sund känsla för rättvisa.

Pengar i sig gör ingen lycklig i längden, och ingens värde som medmänniska mäts i pengar. Men en akut brist på pengar och en orättvis fördelning kan göra många olyckliga.

för det dagliga välbefinnandet är lönerättvisa på den egna arbetsplatsen och inom den egna branschen ofta viktigare än en topplista över spelbolagsmiljonärer. Det är den diskussionen som borde föras mer aktivt och öppet. Omotiverade skillnader på till exempel några hundra euro i månaden för samma insats blir hundratusentals euro under ett arbetsliv. Det har en direkt inverkan på exempelvis bostadslån och storleken på pensionen.

Kännedom och diskussion om löner är därför i högsta grad i arbetstagarnas intresse, medan det ur arbetsgivarsynvinkel – på kort sikt – kan vara förmånligare om diskussionen uteblir. Då har många ingen aning om vad som är motiverat att föreslå.

Ur ett jämlikhetsperspektiv är konsekvenserna av att aldrig föra diskussioner om löner mycket värre än bieffekterna av en öppen diskussion. Det är bättre att jämförelser grundar sig på transparens än på diffusa rykten. Det öppnar också upp en nödvändig diskussion om vilken typ av insatser samhället värdesätter.

Lönemarknaden är inte rationell, det har den aldrig varit. Det finns ingen god hand som ser till att var och en tjänar vad den förtjänar (orden är inte synonymer). Slump, kontakter, tajmning och självmarknadsföring är mycket mer avgörande. Ju mindre öppenhet, desto godtyckligare och mer feodala blir strukturerna.

Om diskussionen om löner aldrig fördes skulle alldeles för många få alldeles för lite betalt för sitt jobb. Det pinsamma stigmat kring att tala om pengar måste bort.

”Det handlar inte om missunnsamhet om man ifrågasätter orimlig obalans i inkomster – till exempel mellan könen – utan om en sund känsla för rättvisa.”

TOBIAS PETTERSSON