”Om jag klarar av att ta mig in till stranden kommer jag att vara lycklig resten av mitt liv.”
Med den tanken i huvudet guppade Saif Aldawoodi på Medelhavet en mörk kväll. Bredvid honom fanns Pilin. Nu har de återförenats. Men framtiden för Saifs del är oviss. Ska han få stanna i Finland?
Turkiet hösten 2015. Solen har gått ner. Det är ännu inte helt mörkt, men inte helt ljust heller. Mellan 50 och 60 barn, kvinnor och män står i en skog och väntar. De kommer från många olika länder. Till slut börjar någon pumpa luft i en gummibåt. Barnen placeras i mitten av båten. Kvinnorna sätter sig i ringar kring barnen så att de ser varandras ansikten. Männen sätter sig i likadana ringar längst ytterst, med ryggarna mot vattnet. Det är alldeles för många människor i båten. Flera personer, speciellt äldre, kan inte simma. Ungefär tio kilometer på andra sidan av sundet ligger Mytilene på Lesbos. Resan till den grekiska ön borde räcka en timme.
Enbart i oktober den här hösten kommer 135 000 flyktingar i ranka båtar till Lesbos, enligt flyktingorganet UNHCR. Under hela året går så många som 500 018 människor i land på ön. Av de 1 015 078 flyktingar som tar sig till Europa med båt 2015 kommer över 49 procent till just Lesbos. Saif Aldawoodi, Pilin och hennes mamma är tre av dessa flyktingar. De känner inte varandra sedan tidigare.
Precis när ljusen från Mytilene dyker upp inom synhåll, staden ligger då på kanske 500 meters avstånd, börjar gummibåten ta in vatten. Det finns inget annat alternativ än att ta sig in till land för egen maskin. Pilins mamma känner sig svag i kroppen, hon har inte ätit ordentligt på två dagar. Hon vet instinktivt att någon som är starkare än hon själv måste simma in till land med lilla Pilin, som bara är tre år gammal. Mamman får syn Saif Aldawoodi, som sitter mitt emot henne, i en av männens rader.
– Snälla, hjälp min dotter, säger mamman.
Barnen skriker. Kvinnorna skriker. De som kan simma hoppar i.
Aldawoodi lovar att ta Pilin med sig. För att få henne och de andra barnen att känna sig trygga håller han upp stämningen med skämt. Han visar inte hur orolig han själv är. – Kom, vi ska ha roligt i vattnet. Saif tar Pilin på ryggen. Han förbereder henne för varje våg. Ibland håller han ena armen kring flickan och tar simtag med den andra handen. Eller så använder han en annan strategi för att ta sig fram: en puff på Pilins rygg, några simtag, ny puff, simtag. Saif är en god simmare, men vågorna och strömmarna tär på krafterna. Armar och ben krampar. Han hinner tänka många existentiella tankar. Bland annat:
”Vad har hänt i mitt liv för att jag ska hamna i den här situationen? Kommer jag att klara mig? Just nu, i denna stund, finns det väldigt lite mellan mig själv och döden. Var ska jag finna kraften att orka röra på min hand? Om jag klarar av att ta mig in till stranden kommer jag att vara lycklig resten av mitt liv.”
I den här krissituationen ute på havet är Saif ändå mest orolig för Pilin. Han har ansvar för något som är större än honom själv. Flickan måste till varje pris föras tryggt in till stranden. Han försöker visa sig stark och ler mot henne. De guppar i sina flytvästar på ytan. Han simmar lite, vilar lite.
När de sköljs upp på stranden är han så utmattad att han kryper på alla fyra.
– Nu ska vi vila lite, säger han och tar ett stadigt tag med ena handen om kragen på Pilins flytväst.
Han slumrar till och vaknar efter en stund till röster som talar grekiska. En man går fram till grekerna och berättar om skeppsbrottet och att fler människor på havet behöver räddas.
Pilins mamma syns ingenstans. Han väntar länge med dottern. Så länge att hans två vänner från gummibåten som också överlevt lämnar stranden.
Pilins mamma har också klarat sig, trots att hon tyckte det var iskallt i vattnet. Upprepade gånger blåser hon på sina nävar för att göra dem varmare. Innan hon hoppar i har hon kastat av sig sin jacka, för att den inte ska göra henne tyngre i vattnet. Hon är så oerhört trött, men fortsätter att simma, för det enda hon vill är att se sin dotter. Mamman letar länge på stranden. Har det otänkbara inträffat? Till slut får hon syn på dem. Hon omfamnar dottern.
– Tack, tack så mycket. Jag kommer aldrig att glömma dig, säger hon medan tårarna trillar längs kinderna.
– Jag kommer inte heller att någonsin glömma er. Ta hand om er. Ni är fina människor och jag hoppas att ni får ett tryggt och gott liv, för nu har vi tagit oss in till Europa, säger Saif.
Det är dags att säga adjö. Som i så många andra dramer som utspelat sig på Medelhavet hade den här historien lätt kunnat sluta på Lesbos strand. Utan en fungerande telefon är det svårt att byta kontaktuppgifter. Den grekiska immigrationspolisen delar in människorna på stranden i grupper enligt nationalitet. Pilin och hennes mamma, som är syrier, hamnar i en grupp. Saif och hans två vänner är irakier och placeras i en annan åtskild grupp i flyktinglägret.
”I dag är bara två i livet”
Saif Aldawoodi kommer från en inflytelserik familj. Hans pappa var general i den störtade diktatorn Saddam Husseins regim. Han växte upp i en modern familj.
– Jag hade ett fantastiskt liv där, faktiskt. Men problemen startade 2014 och ledde till att jag lämnade landet 2015.
Vid sidan av business-studierna på universitetet tog han ströjobb: han snickrade, jobbade på byggen, målade. Tillsammans med sina fyra närmaste vänner hade han också en affärsrörelse som importerade kläder och sålde bilar.
– I dag är vi bara två från det här kompisgänget som är i livet.
Det är väldigt få som känner till vad som hände en dag under högtiden eid i Bagdad 2015. Saif har haft svårt att tala om det.
Han sitter i en bil med fyra kamrater när den stoppas. Samtliga vänner har föräldrar som innehaft viktiga poster under Husseins tid som ledare i landet. De fyra förs i väg till olika platser. Därefter inleds misshandeln.
– De säger att de först ska bryta alla ben i min kropp och efter det ta livet av mig. De säger att människor som vi borde utplånas och de hotar min pappa, min familj och talar illa om sunnimuslimer. De känner till allt om mig, mitt namn, min bakgrund, vad jag jobbar med.
Inombords bankar paniken, men utåt visar Saif inget. Förövarna förnedrar honom på alla tänkbara sätt, till och med genom att urinera på honom. Han tillbringar två dygn i det som visar sig vara en trädgårdsmästares skjul i en park i Bagdad. Den tredje natten bankar han på dörren tills en trädgårdsmästare överraskande dyker upp och släpper ut honom. De få kläder han har på sig är blodiga. Trädgårdsmästaren ger honom sin jacka. Sedan lyckas Saif stanna en taxi. Inte ens för taxichauffören vågar han berätta vad som försiggått i skjulet. Han säger:
– Snälla, kör mig bara snabbt hem.
I dag är Saif Aldawoodi säker på att hans kidnappare var representanter för den shiamuslimska paramilitära gruppen Asaib Ahl al-Haq. Han tror att han och vännerna blev måltavlor på grund av familjernas koppling till den tidigare Saddamregimen och på grund av deras jobb. Han har också fått veta vilken fruktansvärd död vännerna gick till mötes: de fick plastsäckar trädda över huvudet och blev sedan strypta.
– Jag är inte religiös. Jag drack och sådant. Den här paramilitära gruppen accepterar inte det här. De kan döda för misstankar om homo- sexualitet eller misstankar om drickande.
Efter kidnappningen fattade Saif beslutet att lämna Bagdad för gott. Han ville ta sig till ett land som låg så långt bort från Irak som möjligt för att få leva ett liv i trygghet.
Hemma i Bagdad är våldet ofta närvarande.
Nyligen blev en av hans vänner dödad. Nyheten om mordet på influencern Tara al-Fares blev också en nyhet här i Finland.
Sedan Saif lämnade Irak har även en annan kär person ryckts bort: flickvännen. På grund av att det finns ett hårt motstånd mot att sällskapa innan man gifter sig höll paret sitt förhållande hemligt. Men flickans familj kom på dem under ett samtal, och tog sedan enligt Saif livet av henne.
– De ser det inte som kärlek, utan som en stor skam. Det är riktigt farligt att ha ett förhållande utan att vara gift. Men jag tycker att du måste lära känna och älska en människa innan du gifter dig. Jag har förlorat allt, min enda kärlek, säger han och tystnar.
Mötet på Karlsgatan
Den 24 april 2016, inträffar något mycket oväntat i Saif Aldawoodis liv. Han stiger in på flyktingförläggningen på Karlsgatan i Helsingfors för att hämta sin post. I matsalen sitter en flicka och leker. Hon ser väldigt bekant ut.
– Jag tänker att jag borde veta vem hon är. Hon kommer fram och ger mig en kram.
Så får han syn på mamman. Och då faller bitarna på plats.
– Jag kunde inte tro det var sant! säger mamman.
Båda hade utan varandras vetskap sökt asyl i samma europeiska land. När HBL träffar Pilin, hennes mamma och Saif har flickan hunnit bli sex år gammal. Barnet säger att hon inget kommer ihåg från den dramatiska färden över Medelhavet. Och att hon heller inte minns hur Saif räddade henne. Men att den räddade och räddaren tycker mycket bra om varandra blir klart under intervjun. Pilin klättrar ofta upp i famnen och skrattar uppsluppet åt Saifs kvickheter.
– Hur mycket tycker du om mig? frågar han.
– Så häääääär mycket, säger hon och visar med armarna.
Mamman berättar att Pilin var livrädd för havet när de kom till Finland. Sedan dess har dottern gått i simskola. Pilin nickar blygt på frågan om hon nu gillar att simma. I dag går hon i förskola och tycker om att teckna.
Att bli fotograferad är också något hon tycker mycket om. På väg mot fotograferingen trär Pilin ett glittrande armband på sin handled.
Mamman och dottern får stanna i Finland. Saif Aldawoodis situation är däremot mera osäker. Han jobbar på varvet och bor hos en finsk familj. I bagaget finns tre nej på en asylansökan.
Nu har han inlett en ny asylansökan, som han fått sitt första nej på. Han tänker överklaga igen.
– Jag sade till migrationsmyndigheterna att jag har en finsk familj nu, jobb och fina vänner runt mig. Det här känns som hemma. Om det skulle vara tryggt i Bagdad, varför skulle jag vara här då?
I den här krissituationen ute på havet är Saif ändå mest orolig för Pilin. Han har ansvar för något som är större än honom själv. Flickan måste till varje pris föras tryggt in till stranden. Han försöker visa sig stark och ler mot henne. De guppar i sina flytvästar på ytan.