Är brexit britternas längtan efter världshaven?

Imperiet är bara en del av Storbritanniens historia. Det som präglar britterna på ett ännu djupare plan är att de bor på en ö.

Min brittiska svärmor och jag har debatterat samma sak i över två år. Enligt mig ligger en viss överlägsenhet bakom utträdet ur EU. Något som beror på att Storbritannien länge var en världsmakt. Min svärmor håller absolut inte med.

Hon är övertygad om att imperiet inte etsat sig fast i folksjälen. Tvärtom, det är något många helst vill glömma. Min svärmor röstade ”stanna”, men är djupt skeptisk till EU. Hon tycker att utträdet är en katastrof, men att Storbritannien kanske ändå klarar sig bättre utanför EU. Så tänker många i hennes generation.

Som utlänning i Storbritannien är det lätt att få uppfattningen att imperiet präglar britterna och brexit. I flera århundraden gav det landet en identitet och en stark ställning i världen. Brexitanhängarna hoppas på ett närmare förhållande med Storbritanniens forna kolonier efter utträdet. Tjänstemännen i Westminster uppges till och med ha kallat planeringen inför brexit ”imperiet 2.0”.

Danmarks finansminister Kristian Jensen har analyserat utträdet så här: ”det finns två olika sorters europeiska länder, det finns små länder och länder som ännu inte insett att de är små”.

Storbritannien är inte längre en stormakt. Efter samväldets kollaps har landet sökt en ny väg framåt. Men imperiet är bara en del av Storbritanniens historia. Det som präglar britterna på ett ännu djupare plan är att de bor på en ö.

Både Storbritannien och Japan beskrivs som länder med en ö-mentalitet. Begreppet definieras löst som en tro på det egna landets överlägsenhet och särskildhet i jämförelse med andra länder. Det innebär en viss ignorans då det gäller andra kulturer och en historia med få invasioner. Det sägs att länder med en ö-mentalitet också kan lida av mindervärdeskomplex och därför strävar efter att bygga imperium.

Britterna hävdade sig genom att bli en sjöfararnation. Uttrycket ”Britannia rule the waves”, från den patriotiska sången ”Rule, Britannia” definierade länge landet. Storbritannien såg sig själv som en fritänkande handelsnation som sökte sig ut på världshaven. Det är den nostalgiska versionen av det som landets många brexitanhängare längtar efter.

Britterna talar också ofta om ”Europa” som något främmande. De reser till ”Europa” då de åker till Frankrike, Spanien eller Finland. Då Winston Churchill träffade Västtysklands första förbundskansler efter andra världskriget lovade han att ”Storbritannien alltid ska stå vid Europas sida”. Konrad Adenauer svarade “premiärministern gör mig besviken, England är en del av Europa”.

Kanske min svärmor har rätt. Det är inte en längtan efter imperiet som drivit brexit. Britterna vill gå sin egen väg därför att vattnet alltid skiljt dem från resten av Europa.

Inför sommarens fotbolls-VM sade det engelska landslagets tränare, Gareth Southgate, att England måste skaka av sig sin ö-mentalitet och lära sig av fotbollslagen på kontinenten för att ha en chans att vinna. ”Vi tror att vi är universums centrum, det är vi inte”. England klarade sig bättre än väntat.