Vad kvinnor och dockor kan hitta på
Robin Valtiala läser två tidiga romaner av Elena Ferrante och hittar mycket intressant och roligt. Och för honom är det viktigt att författarens identitet är okänd.
ROMANER Elena Ferrante:
Den författare som skriver under namnet Elena Ferrante är mest berömd för sin roman i fyra delar, Min fantastiska väninna. Om man liksom jag efter att ha läst den inte alls tycker att det räcker föreligger nu på svenska några kortare romaner som var de första Ferrante skrev.
Den mellersta, Dagar av ensamhet är en gruvlig historia som har recenserats av Pia Ingström (HBL 17.9.2017). Den allra första, Plågsam kärlek börjar med att jagberättaren Delia, som är i yngre medelåldern, får höra att hennes mor har drunknat, på en strand under oklara omständigheter tillsammans med sin mansvän Caserta. Delia återvänder till moderns hem för att börja nysta både bland de konkreta spåren och dem hon har i minnet. Scener ur Delias barndom öppnar sig för läsaren.
Modern påminner om Lila
Psykologer beskriver ofta familjer där en persons känslor styr allt. Den här bokens Neapel är som en familj där en stor, osynlig, kåt och svartsjuk man bestämmer. Delias mor försöker klä sig så fult som möjligt för att inte vara attraktiv, vilket gör hennes man galen. Modern bryr sig emellertid inte. Hon har redan på den här tiden ett förhållande med Caserta. Delia som beundrar henne över allt annat är den som oroar sig. Samtidigt som de vuxna har nästan hemligt sex leker hon förpubertala sexlekar med Casertas son.
Det slår mig hur mycket modern påminner om Lila i Min fantastiska väninna. Och att det faktiskt finns en stämning kring Lila som person som får en att känna att hon hör till en lite äldre generation, där kvinnors möjligheter var mera begränsade än de är för Elenas. Som om hennes personliga styrka, på ett sätt som bara är möjligt i litteraturen, har placerat henne i den modernare tiden där hon är jämnårig med Elena, samtidigt som det hårda motstånd hon möter har hängt med från den äldre epoken.
Förstudie till succén
Plågsam kärlek framstår som en skicklig förstudie till de böcker som ska komma. Med ett lite mer preciöst språk, och utan en lika stor säkerhet på vart tråden i berättelsen ska leda. Själv tycker jag den är intressant ända till ungefär den sista sidan, sedan har det arkeologiska letandet i det egna livet mitt i allt utmynnat i ett banalt identitetsfunderande. Det finns en lite långsökt symmetri till exempel i att det är just på Delias födelsedag modern har drunknat. Jag är inte säker på att jag, om jag bara läst den, skulle ha insett att jag måste läsa de närmare 2 000 sidorna i Min fantastiska väninna. Däremot skulle några sidor av Skuggan av en dotter ha räckt till för det. Här gestaltar författaren identitetsförvirringen, i stället för att diskutera den.
I denna roman heter berättaren Leda och är närmare 50, och hon har mycket gemensamt med Elena i motsvarande livsfas i Min fantastiska väninna. Hon är akademiker med litteratur som ämne, har två döttrar som har flyttat efter sin far till Kanada, och liksom Elena speglar hon sig i en annan kvinna som hon tycker att har det hon inte har (och tvärtom).
Leda som är en ganska ensam person hyr sig en lägenhet vid havet för att ta semester, vilket i hennes fall betyder arbeta; läsa och skriva är det som håller henne lycklig och lugn. Början verkar så paradisisk en modern semesterort kan vara. När Leda första gången går längs en solig doftande stig till stranden är världen så full av möjligheter som den bara kan vara på första dagen av en resa. På stranden inrättar hon ett mentalt arbetsrum, men snart dras hennes uppmärksamhet till en ung mamma, hennes dotter och dotterns fula men speciella docka.
I det här nätet av relationer mellan tre personer (vilket dockan också i praktiken är) ser Leda en glad ömhet och finurlighetsrikedom hon själv saknar, både i relation till sina döttrar och annars. En dag är dockan borta, flickan försvinner när hon letar efter den. Alla är förtvivlade, den som är mest samlad och hittar flickan är Leda. Den som har stulit dockan är också Leda. Dockan blir under en tid det som det mesta kretsar kring, medan umgänget mellan människorna blir allt mer komplicerat och historien går mot sin bisarra klimax.
För den som vill hitta hemliga samband med Min fantastiska väninna genom namnen finns här mycket roligt. Flickan som är ”mamma” till dockan heter Elena, flickans mamma heter Nina (jämför Lila alias Lina), efter att Leda stulit dockan hittar hon på en lång rad egna namn
på den som också innehåller variationer av samma stavelser.
Neutrala svenska översättningar
Översättningarna till svenska är väl gjorda, men uttrycken är ofta väl neutrala i förhållande till Ferrantes. Ann Goldsteins engelska översättningar av samma böcker är mer nyansrika och kraftfulla. När skickliga översättare inte får tillräckligt med tid, vilket uppenbarligen har varit fallet här, sker en mikroutarmning av textens värld som en läsare ibland bara märker om hen jämför med originalet.
Här ett exempel ur Plågsam kärlek, när Delia träffar sin barndomskamrat och har vuxet sex med honom. På italienska frågar hon på ett mycket intressant sätt ”non ti piace più il mio vestito?” ”Tycker du inte längre om min klänning?” I det sättet att låta barndom och vuxendom löpa parallellt, på ett absurt sätt få det att låta som om Delia har samma klänning på sig som vuxen som hon hade som barn, finns något av kärnan i Ferrantes litterära världsbild. På svenska står det bara ”Gillar du inte min klänning?”
Pia Ingström sa i sin recension att det inte gör någon skillnad för henne om Ferrante är man, kvinna eller tvehövdad get. Jag vill gå ännu längre och säga att det säkert är viktigt att Ferrante är anonym. Hon är beviset på att författare pratar persilja när de säger att de inte hinner koncentrera sig på att gå på djupet med sina texter för att de måste ge intervjuer och visa upp sig i sociala medier. De författarna väljer som de väljer, Ferrante väljer att skriva bra.