Kring Östersjön

”Hela dagen har andra sidan hägrat / En lettisk kuststrimma med kyrktorn uppochner” skrev den svenske poeten Tobias Berggren från sin gotländska utsiktspunkt i 24 romantiska etyder (1987). Lettland – ”en nattsegling bort” men ändå oändligt avlägset och annorlunda för den som växte upp i det kalla krigets värld. Liksom till exempel Tallinn ur Helsingforsperspektiv, en mytomspunnen stad bara åtta mil söderut som förde tankarna till förkrigstiden.

Så var det inte alltid. Östersjön innebar inte en barriär utan en förbindelseled, mest åskådligt i det svenska stormaktsväldet med Stockholm som spindeln i ett nät som sträckte över vattnet i tre väderstreck. Under den politiska delningens tid uppstod ändå ett främlingskap grannar emellan som uttrycks i titeln på Tomas Tranströmers största dikt. Östersjöar, i pluralis, heter den. Idag är det lätt att ta sig till Tallinn, Riga eller Gdansk, men ett kulturellt och historiskt tomrum kvarstår. Det försöker Klaus-Jürgen Liedtke fylla med sin magnifika antologi Die Ostsee. Berichte und Geschichten, nyligen utgiven på Galiani förlag i Berlin. Liedtke, född 1950, är en mångfaldigt prisbelönt tysk poet och översättare från svenska och danska, en sann brobyggare mellan tyskt och nordiskt. Die Ostsee är en 650-sidig, vackert formgiven bok som presenterar 128 texter från 2000 år av författare från alla Östersjöländer plus några klassiska beskrivningar av de hyperboreiska trakterna. Genom sin uppläggning, som inte är kronologisk utan tematisk, lämnar den läsaren stor frihet att röra sig mellan tider, platser, ämnen och genrer. Liedtkes teman sträcker sig från ankomster över historiens gång till städer vid havet och livet i de bortglömda provinserna och kombinerar brant alla slags skribenter.

Mandelstam i Terijoki

Det är en del av bokens charm. Här möter mycket kända namn helt okända (vilken kategori de hör till avgörs förstås delvis av läsarens bakgrund). Osip Mandelstam minns vistelser i Terijoki och Viborg, Walter Benjamin skriver om Riga, Czeslaw Milosz berättar om den litauiska stormaktens långa nedgång. Men lika stora upplevelser erbjuder de man aldrig hört talas om. Till exempel esten Jan Oks lyriska misärskildring från 1918 om livet i en by ”bakom vedstapeln” (som hans sentida kollega Tonu Onnepalu kallade det), eller Willy Kramps träsnitt i ord om en fiskartragedi ur en roman från 1961. Till dessa okända måste man också räkna Arvid Mörne, som Liedtke helt fördomsfritt låter inleda hela boken. Mörne skildrar i en prosaskiss från 1920-talet en resa från Österrike till Östersjön och får så lite

oväntat stå för ett mellaneuropeiskt perspektiv på sitt eget hav.

Det säger sig självt att nedslagen i denna överflödande rika bok måste bli få och slumpmässiga. Svenskfinland är väl representerat med både poesi och prosa, den finska litteraturen mer sparsamt. Synd är det att Volter Kilpi, den store skärgårdsskildraren, inte är med. Honom hittar man å andra sidan i The Baltic Sea Library, en öppen nätantologi med litteratur från Östersjöländerna på fjorton språk, vars projektledare är KlausJürgen Liedtke och finländske redaktör Clas Zilliacus. Bara att googla!

Die Ostsee är en guldgruva i sig. Men den kunde vara ännu mer: en uppmaning. I den bästa av världar skulle nu de andra Östersjöländerna med Liedtkes antologi som förebild producera egna motsvarigheter. I den reellt existerande världen dominerar ju den anglosaxiska kulturen så starkt att vi ofta glömmer våra närregioner. Det är en brist som gör oss dummare än vad vi skulle behöva vara, den borde alltså avhjälpas. Klaus-Jürgen Liedtke uppträder i Helsingfors på fredag (23.11) kl 18.00 i samtal om Die Ostsee med professor emeritus Clas Zilliacus på Deutsche Bibliothek, Norra Magasinsgatan 7.