Nedför Niagara
Som Annie
i oktober 1901 har jag valt ek. Annie Edson Taylor – Queen of the Mist. Dock bär jag i likhet med Bobbie Leach i juli 1911 vit skjorta och fluga. Stackars fan, trots att hans tunna var av metall gick det inte så bra. Sex månader på sjukhus med käkfraktur och krossade knäskålar är ett högt pris att betala. Annie kom undan med blodvite, i likhet med hennes katt, testad två dagar tidigare. Jag skruvar upp korken och tar några djupa klunkar.
Whiskeyn bränner som eld. Ulysses S. Grants favorit. I oktober 2003 räddade den livet på Kirk Jones, som gjorde hoppet utan tunna. Fyllbultar har speciella skyddsänglar. Nedanför Niagara finns osynliga stenblock, dock inte överallt. Chansen är som i rysk rulett. Kirk vinglade allt närmare kanten tills han miste balansen. Följde så ett fall på 167 fot, det gör 52 meter. Fallhastighet 75 engelska mil i timmen, det gör 121 kilometer. Men innan man hinner göra några uträkningar är man nere. Kirk klarade stenarna galant. Därmed var faran ännu inte över. Vattnet vid fallens fot innehåller så mycket luft att det varken går att simma eller flyga.
Tack vare Old Crow
segrade Grant i amerikanska inbördeskriget och Kirk tog sig i land. Polisen gav den senare en böteslapp på 2 300 dollar och livstids besöksförbud till Kanada. De flesta hoppar i från Kanadasidan. Det gjorde Kirk en gång till i april i fjol, den här gången i en uppblåsbar boll. Kanske var han nykter, för det gick riktigt snett. Som för George Stathakis i juli 1930: Georges tunna fastnade bakom fallet. När hjälpen kom efter 18 timmar var det för sent. Hans 150 år gamla sköldpadda Sonny Boy överlevde, lever säkert än.
Femtusen kroppar har under årens lopp fiskats upp nedanför Niagarafallen. Ett fyrtiotal per år. Enligt statistiken överlever en av fyra. Den frånskilda lärarinnan Annie Edson Taylor toppar statistiken. Hennes mål var att överleva och förbättra sin skrala ekonomi. Hon lyckades med det förstnämnda. Som jag med mitt hopp – visserligen bara i min vilda fantasi. Ingen gammal kråka för mig, jag avskyr den brända smaken. Samtidigt känner jag sorg vid tanken på att Niagara Falls, som funnits i tolvtusen år, sedan sen pleistocen, om ytterligare tjugotretusen år kommer att vara ett minne blott. Krympningen är alarmerande tolv tum om året.
Kanske borde man ändå tömma en butelj och testa ekträets hållbarhet, så länge det finns vatten kvar?