Ett veckoslut fyllt med spelglädje
Jag har varit på kurs! Ett veckoslut i Åbo med goda vänner, en underbar lärare och fantastisk musik. Förutom alla de nya fina låtarna fick jag en sällsam upplevelse.
Om man tillbringar både lördagen och söndagen med att lära sig nya låtar på fiol så intensivt att man är färdig att somna sittande med fiolen under hakan kan man misstänka att det blir tungt på jobbet följande måndag. Hemresan från kursen skedde med kvällsfärja från Åbo och hemkomst långt efter midnatt. Det blev bara fyra timmars sömn innan jag steg upp och gjorde mig klar för att åka till jobbet. Hur ska jag orka?
Döm om min förvåning när arbetsdagen blev en väldigt positiv upplevelse: pigg och alert med gott humör tog jag mig an olika arbetsuppgifter och gäspade knappt på hela dagen. Hem och äta middag och sedan i väg till spelövningen med folkmusikgruppen Kvinnfolk. Även till det räckte krafterna och energin utan problem.
Efter en lång och skön natt med nästan nio timmars sömn satt effekten i ännu hela tisdagen. Är det inte fantastiskt att musiken kan åstadkomma den här effekten?
Vi spelade folkliga låtar ur arkiv utlärda på gehör av Arto Järvelä. Fem melodier som vi alla blev väldigt förtjusta i, var och en med sina speciella särdrag och svårigheter. Alla i gruppen utom en har varit med förut så jag spelade tillsammans med goda vänner. För mig betydde kursen dessutom att jag fick vara elev och bara njuta av musiken vi gjorde tillsammans. Det här var den tionde kursen med Arto – ett veckoslut i november varje år, tio år i rad.
Det här är fri bildning. Ingen av oss som deltog var beordrade att spela utan det var intresse och lust som fick oss att åka i väg, bo på bed & breakfast och spela i två hela dagar. Vi behövde inte kursen för vårt arbetes skull och inga betyg delades ut. Belöningen var det som vi lärde oss och som vi upplevde – den personliga utveckling, spelglädjen och gemenskapen i musiken.
På samma sätt utvecklas människor i det här landet varje vecka, de gör saker tillsammans med andra, får nya vänner och upplever gemenskap genom att gå på kurs vid arbetar- eller medborgarinstitutet. Hur någon kan komma på idén att minska det ekonomiska stödet till sådan verksamhet är för mig en gåta. Beslutsfattarna har säkert aldrig upplevt något i den här stilen.
Kanske de borde få lite studiesedlar av julgubben?