Flip Flop är musik för både små och stora öron
Om bandet heter Flip Flop är stämningen tipptopp! Så sant som det är sagt – det här är en skiva att lyssna på många gånger med barn och barnbarn.
Min första tanke när jag sätter på bandet Flip Flops nya skiva är att här äntligen är ett band som gör högklassig barnmusik på svenska! Ett antal barnmusikplattor har snurrat på skivtallriken med åren, men sällan har jag njutit lika mycket musikaliskt av någon barnmusik som skrivits sedan Georg Riedel.
Flip Flop debuterade 2015 med ett självbetitlat album, som fick ett gott mottagande även om det kanske inte gick upp på topplistorna direkt. Tove Djupsjöbacka noterade i HBL att musiken var av hög kvalitet och att sången andades teater på ett bra sätt. Teaterstämningen kom troligtvis av att man frekvent blandade revyoch kabaréstämningar, tal- och sjungen sång. Recensentens enda invändning gällde sångligheten och refrängerna som inte alltid fångade lyssnaren.
Tre och ett halvt år senare spelar samma skickliga gäng ihop igen och uppföljaren är ännu mera helgjuten: Spelet är oerhört tajt och musikernas skicklighet skiner igenom i varje ton, oberoende av om man väljer att lystra till gitarren, trummorna, pianot eller saxofonen.
När alla låtar rör sig kring treminutersstrecket (2,14–3,36) flyter musiken på i en strid ström. Men mer anmärkningsvärt är att så gott som alla låtar växer på ett rätt imponerande sätt; om de låter lovande i början, är det inget mot hur de låter ett par minuter in i stycket. Liksom på föregångaren gör bandet frekventa musikaliska utflykter i många olika genrer – folkrock, brittpop, brittrock, irländskt, sjömansvisa, swing och pianoballader. Det gör att helheten känns ytterst varierad, fast stilen aldrig egentligen bryts.
Plockar upp funktråden
Den genre som kanske är mest utmärkande för Flip Flop och där man excellerar allra mest är funken. Den är som mest påtaglig i låtar som Simma, Solen, Gorillapappa, Filosofi och Tvätta bilen, med stadig och tidvis tung groove. Också på inledande Hej på dig anger den tajt svängande gitarren takten.
Just funkanslaget gör också att det inte finns värst många fin- landssvenska band som man direkt kan jämföra Flip Flop med. Närmast kommer jag att tänka på bandet Tajt som figurerade på (underground)gospelscenen i Helsingfors kring millennieskiftet, med profiler som Camilla Cederholm, Marika Westerling, Andreas David Forsberg och några till. De hade kunnat spela musik av det här slaget med lika kännbar groove och på sätt och vis är det som om Flip Flop plockar upp den finlandssvenska funktråden där Tajt lämnade den, nu med texter snickrade av ramsor i stället för evangelium.
Ett stråk av allvar
Just texternas harmlöshet (”kommer du med och tvätta bilen?”) kan jag uppleva som en svaghet, samtidigt som både Simma och Tvätta bilen hör till skivans rytmiskt mest medryckande alster.
Min textmässiga favorit är alla gånger Malin Kiveläs Torsdag som med sitt stråk av allvar men nyktra grepp beskriver vardagen i många nybildade familjer och upplevelser som kan vara traumatiska, men inte behöver vara det (”tåget rusar igen mot pappas hem”). Annika Sandelins fyra texter är allmänt roliga (till exempel Tant Sivs skor), även om de inte känns lika berörande, åtminstone inte i sjungen form.
Övriga texter, liksom låtarna i övrigt, är av bandmedlemmarna själva. Att alla bandmedlemmar har bidragit till helheten och har egna barn har gjort att de troligtvis har haft bästa möjliga testpublik och att musiken skrivits för att svara mot ett reellt behov. De egna texterna är definitivt roliga och när jag hör Lauri Salokoskis låt om den duktiga pappan som tar hand om sina barn är jag frestad att trycka in repeat-knappen. Likaså är det svårt att slå dövörat till för det helsingforsiska blandspråket som får nackhåren att resa sig i Språkbadsvisan.
Sången svagaste länken
Trots att texterna och sången hela tiden är närvarande, är det samtidigt uppenbart att sången är bandets svagaste länk. Daniela Fogelholm kan ofta låta charmig, speciellt när hon kvittrar och gullar med hunden (i den egna låten Luna). Och ja, vad vore Tvätta bilen-låten utan Lauri Salokoskis murriga stämma? Ändå är jag mera imponerad av musikernas insatser som kompositörer och instrumentalister: hur Salokoski ger låtarna stadga på basen, hur suveränt Juha Kujanpää trakterar klaviaturerna, hur Mikael ”Mixu” Seire stadigt anger takten. Ur den stora skaran gästmusiker förtjänar Petri ”Pope” Puolitaival särskilt omnämnande för fenomenala saxofonsolon i Solen och Gorillapappa.
Egentligen hade jag bara hoppats på att inspelningen och mixningen hade hållit lite högre nivå. Kanske bottnar soundet i ett estetiskt val, att man föredragit ett akustiskt sound med fritt resonerande instrument. Men med tanke på den tajta svängen i spelet hade en kompaktare ljudbild troligtvis varit till fördel.
Som helhet är Simma – och uttryckligen ur musikalisk synvinkel – en stark barnmusikplatta som redan efter tredje varvet har fått flera låtar att snurra i huvudet. Vi tar väl ett varv till?