Italiens underskott omöjliggör i praktiken ett utträde ur eurozonen

ITALIEN Italien har knappast haft någon tillväxt under de senaste 20 åren, senaste kvartal var tillväxten 0 procent, landet är överskuldsatt och räntorna på stigande. I detta prekära läge skulle regeringens utlovade stimulanspolitik knappast medföra annat än högre räntor och ännu större ekonomiska problem.

Dessvärre leder inte heller kommissionens sparpolitik någonstans eftersom den ytterligare försvagar tillväxten och framför allt skapar utdragna politiska problem som dessutom skadar det viktiga samarbetet inom EU.

I en valutaunion där medlemmarna ekonomiskt har en nära samverkan har de ekonomiskt starkas överskott en tendens att bli de ekonomiskt svagas underskott vilket skapar obalans såvida de starka inte visar solidaritet med de svaga. Det har inom eurozonen ofta framförts önskemål att exempelvis ekonomiskt starka Tyskland skulle stimulera sin inhemska efterfrågan och sålunda skapa gynnsammare villkor för övriga medlemmar med ökad tillväxt. Någon sådan solidaritet kan eurozonen dessvärre inte uppvisa även om den vore en viktig förutsättning för en fungerande valutaunion.

Italien har hittills inte obstruerat utan sparat och sparat enligt kommissionens direktiv, men skulderna har stigit och stigit till en nivå som i dag är ohanterlig. Felet till att det gått som det gått är inte enbart Italiens utan till stor del i det faktum att en valutaunion bestående av 19 kulturellt och ekonomiskt heterogena medlemmar och sålunda 19 finansministerier som konstellation är föga funktionsduglig.

Här har vi grundproblemet som amerikanska världskända nationalekonomer kraftigt påtalade redan när eurozonen bildades. Grekland blev första offret och nu Italien för att inte tala om eurozonen med sin svaga tillväxt. Eurozonens anspråkslösa tillväxt är något lägre än hela EU:s, avsevärt lägre än den globala tillväxten för att inte tala om USA:s, Kinas och Sveriges tillväxt.

Inom eurozonen är dessutom tillväxten ojämnt fördelad och de svagare ekonomiernas helt obetydlig. Svag eller ingen tillväxt leder till politiska problem som vi tydligt ser inom eurozonen. Under sommarmånaderna var tillväxten i Tyskland negativ eller minus 0,2 procent och hela årets tillväxt väntas nedgå till 1,6 procent. Som jämförelse kan konstateras att tillväxten i USA under sommarmånaderna var över 3 procent.

Eftersom både regeringens och kommissionens förslag helt sannolikt leder till fortsatta utdragna kriser för hela eurozonen bör radikala åtgärder vidtas för en mer hållbar lösning av problemet. En hållbar lösning kräver strukturella reformer och lägre skuld- och räntebörda. En sanering av den italienska ekonomin kräver dessvärre ekonomiskt stöd i en eller annan form av övriga medlemmar vilket är förenat med politiska svårigheter, men förr eller senare nödvändigt såvida inget under inträffar. Medlemskap i en valutaunion förpliktar och en valutaunion är lika stark eller svag som den svagaste länken.

Att sanera den italienska ekonomin genom samtida strukturella reformer och nedskärningar är inte möjligt utan utomstående ekonomiskt bistånd.

Det har framförts åsikten att det vore bäst att Italien lämnar eurozonen eftersom landet är så dyrt att rädda. Detta är knappast möjligt eftersom ingen clearing skett mellan ländernas överskott och underskott uppkomna inom unionen. Dessa förfaller till betalning om ett land utträder och Italien har i detta clearingsystem ett stort underskott gentemot bland annat Tyskland vilket i praktiken nästan omöjliggör ett utträde.

Var än krisens orsak ligger – i nedskärningspolitiken, är den inbyggd i själva valutaunionens konstruktion, är det kommissionen eller Italien? – är populistregeringen mer ett symtom än orsak. Efter 20 år av ingen tillväxt reagerar det bedrövliga ekonomiska läget politiskt som vi sett.

Kommissionen har tid till den 21 november att reagera med anledning av att regeringen inte skär ner sin budget för 2019 vilket kommissionen krävt. Kommissionen har rätt att bötfälla Italien såvida regeringen inte ändrar sig men det skulle endast förvärra läget inom valutaunionen och ytterligare försvåra det viktiga samarbetet inom EU.

Lösningen av krisen i Italien hänger intimt samman med tillväxten inom eurozonen. Den oväntat svaga utvecklingen i Tyskland som utgör cirka 30 procent av eurozonens ekonomi har fått i gång spekulationerna om att den väntade räntestegringen i september 2019 skulle skjutas upp, men närmare besked ger ECB:s decembermöte.