Brexit eller Mayxit
De sega förhandlingarna mellan Storbritannien och EU om brexit har nu avslutats med ett avtal om hur det skall skötas – för en övergångsperiod av 21 månader. Vad som sker efter denna övergångsperiod är fortfarande helt öppet.
I själva verket står såväl detta avtal som regeringen Mays öde helt öppet. Fyra ministrar lämnade regeringen därför att de ansåg avtalet vara en kapitulation inför EU:s krav. Så ser det åtminstone ut för de häftigaste brexitivrarna, men jag har svårt att tro att ens en sådan clownfigur som Boris Johnson själv skulle ha trott på att de lögnaktiga och löjliga löften de gav skulle bli verklighet bara britterna fick tillbaka sin självständighet från EU.
Egentligen har Theresa May rätt då hon försvarar avtalet med att konstatera att det var det bästa man kunde få från förhandlingarna. För henne var alternativet en hård brexit med alla de omedelbara svårigheter och förluster den skulle ha förorsakat, inklusive gränskontrollen mellan Irland och Ulster. Det återstår att se om det finns tillräckligt många konservativa parlamentsmedlemmar som är färdiga att välja den i stället för Mays förkastliga kapitulation.
Det enda riktiga alternativet är en ny folkomröstning där britterna får bestämma om de hellre vill stanna i EU eller godkänna brexit på de villkor som avtalet ger. I dag har man en mycket klarare bild om vad brexit i själva verket skulle betyda, och det skulle vara mycket svårare att förvränga verkligheten med den lögnkampanj som ännu för två år sedan gick igenom.
Majoriteten av de konservativa parlamentarikerna, inklusive May själv, röstade emot brexit och den största delen av dessa har knappast ändrat åsikt. Både den hårda brexitflygeln och EU-realisterna kan, om de förenar sina krafter, fälla May som statsminister, men de kan inte enas om vad skulle komma i stället.
Det här skulle egentligen vara Labourledaren Jeremy Corbins chans att gå till historien. Han har inte varit den katastrof för partiet som de brittiska medierna har försökt göra honom till och partiet gjorde sitt bästa val i fjol sedan 2001. Som det enda partiet i den europeiska socialdemokratiska familjen har Labour under Corbyn lockat miljontals unga väljare till partiet och nästan trefaldigat partiets medlemskap.
Corbyn kan ännu missa sina chanser om han inte kan överge sina gamla farhågor om EU – han var ju ursprungligen EU-motståndare och hans bristande engagemang för partiets linje som var emot brexit i folkomröstningskampanjen var iögonenfallande. Naturligtvis är en stor andel av partiets äldre väljare fortfarande för brexit, men på partiets kongress i höst var en överväldigande majoritet med de nya unga medlemmarna i spetsen för att få britterna stanna i unionen och Corbyn måste anstränga sig för att hindra att kongressen rakt ut skulle ha begärt en ny folkomröstning.
Tar Corbyn och Labour en klar ställning för en ny folkomröstning är jag nästan säker på att den också blir av med resultatet att brexit förkastas. Antagligen skulle detta leda till nyval och en Labourregering. Men om Corbyn fortsätter fumlandet och nöjer sig med att kräva ett bättre avskedsavtal kommer, tror jag, han aldrig att bli premiärminister och för det kan han endast skylla sig själv.
Det enda riktiga alternativet är en ny folkomröstning där britterna får bestämma om de hellre vill stanna i EU eller godkänna brexit.