Ta tag i utanförskap

Det finns en sprängkraft som också har politiska dimensioner i män som upplever att deras levnadsutrymme och möjligheter kringskärs. Det är viktigt att uppmärksamma, även om det varken är kvinnornas eller invandrarnas fel.

Med facit på hand – alltså efter att ha sett debatten i Åbo i måndags kring jämställdhet ur ett manligt perspektiv – framstår uppståndelsen före debatten som rätt obefogad. Å andra sidan påverkade debatten om debatten panelens sammansättning, och det i sin tur påverkade debattens innehåll.

Det handlade alltså om manliga perspektiv på jämställdhetsdebatten. Det finns – naturligtvis – flera manliga perspektiv.

En stor del av förhandsuppståndelsen handlade om de två svenska deltagarna, sinsemellan väldigt olika. Alexander Bard är filosof, artist och mansrörelseaktiv. Han har särskilt på Twitter använt ett mycket grovt språk, till exempel kallat kvinnor för horor, och därmed skaffat sig ett rykte som osaklig och provocerande.

I Åbodebatten hade Bard svårt att låta övriga deltagare tala till punkt, hans stil var ställvis aggressiv men han hade också intressanta tankar kring samhället, kvinnor och män.

Den andra svensken Johan Mparmagiannis hade en annan infallsvinkel. Han anser att jämställdhetsdebatten är snäv, att den enbart ser den ena sidan, att män per definition skuldbeläggs. Mparmagiannis deltog i metoodebatten i Sverige och har reagerat mot att namngivna män i Sverige har hängts ut i samband med metoorörelsen.

Bard hade ett betydligt bredare perspektiv. Han ser att vi har en mansdominerad överklass, ett teknologiskt patriarkat med män som är ingenjörer, entreprenörer och skapar tekniska innovationer. Samtidigt har vi en kvinnodominerad medelklass med högtutbildade jurister, ekonomer och läkare. Kvinnor är också bra på kommunikation och sociala nätverk, som är allt viktigare i dagens samhälle. Enligt Bards definition har vi sedan en mansdominerad underklass. Den består främst av män som tidigare kunde jobba på fabrik, som inte klarar högskolestudier och inte hittar jobb eftersom en längre utbildning behövs. De tillbringar en stor del av dagen på nätet med att spela och se på porr. De är ensamma och utanför samhället.

Den analysen kunde Rasmus Mannerström, finländsk socialpsykolog, hålla med om men han påpekade helt riktigt att också i de nordiska länderna där jämställdheten antagligen har utvecklats längst i världen domineras samhället av en manlig hierarki.

Den andra finländska forskaren som deltog i debatten, historikern och genusforskaren Anders Ahlbäck, påpekade att diskussionen om manlighet och manlighetens kris verkligen inte är ny. Enligt Ahlbäck är det inte alls bara kvinnor som har fått det bättre – det har också männen.

Varken Mannerström eller Ahlbäck kunde förstå att särskilt Mparmagiannis men också Bard förhåller sig så negativt till feminism. Som Ahlbäck formulerade det var det feminismen som lyfte fram könsnormerna och som har möjliggjort att diskutera motsvarande normer för män. Därför är feministerna och olika kvinnorörelser mansrörelsens bundsförvant, inte fiender.

Bards teori om den mansdominerade nya underklassen är intressant eftersom den har klara politiska konsekvenser. Han har rätt i att alla i ett samhälle måste få bidra till samhället, kontribuera. Det är ett argument man kan acceptera även om man inte annars omfattar Bards samhällsteorier, än mindre hans retorik.

En orsak till stödet för nynationalistiska mer eller mindre extrema rörelser och populister av alla slag handlar ju om känslan att vara utanför, ofta i kombination med upplevelsen att ens egen, eller ens barns, position i samhället har försämrats. Det slår totalt fel att påstå att det är kvinnornas, eller jämställdhetens, eller feminismens fel. Inte är det heller invandrarnas eller flyktingarnas fel. Men känslan av utanförskap, av att inte få bidra till samhället, är viktig att ta tag i. Också för andra politiska krafter än populister.