Trump och den blodiga cynismens fula anlete
När Donald Trump på tisdagen lade sin hand över den stora kalkonen i Vita husets rosenträdgård för att enligt amerikansk presidenttradition benåda den inför tacksägelsefestligheterna, var symboliken mörk och tung. Den mer betydelsefulla benådningen hade nämligen ägt rum stunden innan då Trump gav ut ett märkvärdigt skriftligt uttalande där han i praktiken befriade den saudiska kronprinsen Mohammad Bin Salman för allt ansvar för mordet på den saudiska journalisten Jamal Khashoggi.
I uttalandet, vars språk avslöjade att det dikterats direkt av Trump, konstaterade presidenten att han inte ämnar riskera relationen till Saudiarabien över det brutala mordet på Khashoggi. I klartext beslöt USA:s president alltså att inte införa några som helst sanktioner mot en regim som enligt varje rimlig analys är skyldig till det brutala mordet på en saudisk journalist med permanent uppehållstillstånd i USA och ett arbetsförhållande med Washington Post.
Hukandet inför Saudiarabien och blundandet för landets odemokratiska styre har visserligen varit en del av de flesta amerikanska presidenters modus operandi, men fallet Khashoggi känns speciellt.
Kanske för att fallet är så barbariskt. Intet ont anande promenerade den regimkritiska skribenten in i det saudiska konsulatet i Istanbul för att få de behövliga dokumenten för giftermål, bara för att stunden senare torteras, dödas och styckas av en flock brutala fotsoldater i den saudiska diktaturens tjänst.
Kanske för att Trump visat sådan brist på empati genom hela processen. Det har aldrig sett ut som om han på allvar varit indignerad över det ohyggliga våldet eller attacken mot pressfriheten, utan alltid i första hand tänkt på de affärer USA har med det rika kungadömet, och på att beskydda kronprinsen som snabbt förvandlats i världens ögon från en ungdomlig reformist till en hänsynslös tyrann med blod på sina händer.
Kanske för att Trump igen valde att tro på en diktators dementier i stället för sitt eget underrättelseväsende, som enligt ett flertal rapporter i amerikanska medier konkluderat att mordet var beordrat av kronprinsen.
– Han kanske visste, eller så inte, skrev Trump med en nonchalans som vittnade om att frågan om huruvida Vita husets saudiska gullegris är en brutal mördare eller inte fullkomligt saknade betydelse i jämförelse med de vapenaffärer som utlovats.
Kanske för att han i uttalandet smutskastade och misstänkliggjorde den mördade journalisten genom att citera saudisk propaganda som stämplat Khashoggi som ”en fiende av staten” och medlem av det Muslimska brödraskapet.
Kanske för att Trump i sitt beslut vädjade till sin Amerika först-politik som nu i praktiken bevisats innebära att vilken autokrat som helst har fria händer att mörda oliktänkare eller journalister om hen har nånting värdefullt att erbjuda USA.
När President Trump gjorde sin första utrikesresa som president våren 2017, styrde han sitt plan till Saudiarabien. Där gav det saudiska kungahuset honom överdådig beundran och löften om miljardaffärer. Dyrkan och mammon. De två ting som Trump åtrår mest. På tisdagen fick saudierna avkastning på den investeringen.
”Dyrkan och mammon. De två ting som Trump åtrår mest. På tisdagen fick saudierna avkastning på den investeringen.”
JURI VON BONSDORFF