En kväll på Mannerheimvägen

För ungefär ett år sedan, just när lite snö kommit och gatorna plötsligt blivit överraskande hala, gjorde jag och min hustru en utflykt till Helsingfors. Kvällen hade hunnit bli rätt sen innan vi promenerade hemåt mot hotellet, och i det förrädiska senhöstföret halkade hustrun och blev sittande på trottoaren.

Jag tog tag i henne och försökte ge lite stöd då hon skulle resa sig, men vi upptäckte snabbt att någonting var brutet så det för hennes del var omöjligt att ta ett enda steg. I stället satte hon sig på nytt.

I det skedet började en hop människor samlas omkring oss. Yngre i första hand. Yngre kvinnor i första hand.

De uttryckte en misstanke om att det var jag som hade gjort min hus- tru illa, att det var jag som var boven. Eller åtminstone den troliga boven. Jag diskuterade inte saken med dem, eftersom jag blev så upprörd av anklagelserna att jag förstod det var bäst att hålla käft.

I stället för att argumentera ringde jag efter ambulans.

Det dröjde ett tag innan den anlände, så jag fick ta emot en del obehagliga kommentarer – och min hustrus påpekanden att jag verkligen inte gjort henne något ont, att hon halkat, tycktes ingen vilja lyssna på. De som stod och ”skyddade” henne hade tydligen annat i sinnet.

Stämningen blev hotfull. Han borde få på käften, sa någon av killarna. Sedan kom en polisbil, antagligen hade någon ringt också den instansen. Eller så hängde det bara ihop med att ambulansen var på väg.

Nästa steg var att en av de uniformerade började förhöra mig. Min hustru satt på trottoaren, jag spanade efter vårdbilen som skulle komma, situationen kändes helt overklig och absurd med åskådarna som ville slå mig på käften, polisen som försökte förhöra mig, och jag som bara var intresserad av min hustrus välbefinnande.

Jag talade inte med honom som ville arrangera ett improviserat förhör heller, jag hade hunnit bli ganska frustrerad, jag frågade bara om inte den där ambulansen snart skulle komma. Men den kvinnliga konstapeln som talade med min hustru lyssnade i motsats till de som bestämt sig för att jag misshandlat henne till vad hon sa. Hon, hustrun, sa att jag aldrig skulle göra henne illa. Och så var det äntligen någon som trodde på sanningen.

Så kom ambulansen, hustrun sa att jag skulle gå till hotellet och sova, att jag gjorde mest nytta på det viset. Polisen åkte i väg, och de kvinnor och män som gärna hade slagit mig på käften blev för kvällen utan byte eftersom jag snabbt försvann från platsen.

Foten var illa bruten, det blev operation, men hon kan numera jogga om hon vill.

När andra talar om metoo händer det att jag tänker på den här sanna historien från kvällen på Mannerheimvägen. Eller på den kvinnliga företagsledare som på Storyville placerade handen i mitt skrev, och inte i första hand tog bort den.

Men det är en annan historia, och den handlar om makt och klass mer än om kön.

”De uttryckte en misstanke om att det var jag som hade gjort min hustru illa, att det var jag som var boven.” HENRIK JANSSON