Snäll men sevärd Rädslomässa
Blaue Fraus Rädslomässa är planerad som ett tryggt forum för deltagarna där de kan ställa sig ansikte mot ansikte med sina egna rädslor och övervinna dem. Emellanåt blir det kanske lite väl lugn och mysig stämning, men den helhet som arbetsgruppen skapar
Blaue Frau med vänner: Rädslomässa.
Regissör: Piia Peltola. Text: Sonja Ahlfors, Sara Grotenfelt, Piia Peltola, Hannele Mikaela Taivassalo, Joanna Wingren. På scenen: Sonja Ahlfors, Sara Grotenfelt, Koelse (Kokeellisen Elektroniikan Seura), Irene Lehtonen, Mikki Noroila, Piia Peltola, Hannele Mikaela Taivassalo, Joanna Wingren. Premiär 20.11.
Upplägget, där deltagarna träffas vid en buss som sedan avgår till en tills vidare inte avslöjad plats, påminner om performancen Night School som jag såg som en del av Stage-festivalen på Korjaamo i slutet av sommaren 2017. Vid det här laget kan jag utan att avslöja några hemligheter berätta att Night School-bussen gick ända till den gamla av Alvar Aalto designade cellulosafabriken i Kotka där deltagarna fick uppleva en unik natt i den gamla fabrikörsvillan. Jag ska inte avslöja stället där Rädslomässan äger rum men precis som i fallet Night School rör det sig om ett för ändamålet ypperligt utvalt ställe vars stämning och läge utanför den tilltänkta målgruppens bekvämlighetszon sätter sin alldeles egna prägel på upplevelsen.
Platsen dit vi förs är uppbyggd precis som ett mässgolv, med klara färger och hård belysning, små upplevelsestånd, klämkäcka jinglar och en välmodulerad röst i ett högtalarsystem som emellanåt efterlyser deltagare till de olika programpunkterna som också försiggår på större scener i avskilda rum. Här serveras vi ett hopkok av mer stilren scenkonst och olika former av deltagarupplevelser som ska vägleda oss och hjälpa oss att komma i kontakt med alla de diverse saker som skrämmer oss, vare sig det handlar om överkonsumtion och klimatförändring eller pinsamma sociala situationer.
Karakteristiskt lekfullt grepp
Det är karakteristiskt för Blaue Frau att använda sig av ett lekfullt, humoristiskt men samtidigt sårbart och känsligt grepp för att närma sig tunga ämnen från väntade och oväntade vinklar. Denna lekfullhet fungerar visserligen bra också för kvällens tema, men emellanåt tar den lite för mycket överhanden. Som deltagare hade jag nästan förväntat mig att pushas lite längre utanför min bekvämlighetszon; i stället känns det ibland som att vi i publiken behandlas med silkesvantar.
Å andra sidan: med framtidsoch studiestress, klimatångest och alla destruktiva politiska skeenden runtom i världen har jag kanske upplevt tillräckligt mycket malande, abstrakt vardagsskräck denna november. Att Blaue Fraus Rädslomässa egentligen ibland känns mer som en terapeutisk post-rädslomässa förtar kanske lite av spänningen men blir i slutändan helt skönt för mig personligen.
En annan för dem typisk grej som i mina ögon alltid gett mervärde åt Blaue Fraus projekt är Sonja Ahlfors och Joanna Wingrens talang för att hitta intressanta samarbetspartner. En riktig mässa behöver ju en ymnighet av diverse olika programpunkter och Rädslomässan förverkligar den biten med den kanske rikligaste mängden medverkande som jag någonsin sett i en av deras produktioner. De som gör störst intryck på mig är författaren Hannele Mikaela Taivassalos föreläsning om rädslor i samhället och Sara Grotenfelts modiga självkritik ansikte mot ansikte med publiken i samband med den inledande fysiska rädsloövningen. Båda dessa punkter nuddar vid djupa rädslor på ett subtilt sätt som gör ett djupare och mer långvarigt intryck.