För myc­ket pa­tos i scen­ver­sion av suc­cé­ro­man

Na­tio­nal­te­a­terns dra­ma­ti­se­ring av Kis­sa­ni Ju­go­sla­via lyc­kas in­te rik­tigt be­rö­ra trots att te­ma­ti­ken är vik­tig på många plan.

Hufvudstadsbladet - - Kultur - SON­JA MäKELä son­ja.ma­ke­[email protected]

Kis­sa­ni Ju­go­sla­via.

Text: Paj­tim Sta­tov­ci. Re­gi: Johanna Freund­li­ch. Dra­ma­ti­se­ring: Eva Buch­wald. Sce­no­gra­fi: Katri Rent­to. Dräk­ter: Emi­lia Eriksson. Ljus: Kal­le Rop­po­nen. Ljud: Antti Pu­u­ma­lai­nen. Mask: Pet­ra Kunt­si. Bröl­lops­sång­er på band och kul­tu­rell konstul­ta­tion: Fik­re­te Mif­ta­ri. Ra­di­o­röst på band: Juk­ka-Pek­ka Pa­lo. På sce­nen: Toni Har­ja­jär­vi, Sa­ri Pu­u­ma­lai­nen, Petri Liski, Vil­le Ti­i­ho­nen. Wil­lensau­na 20.11.

Jag skul­le väl­digt gär­na tyc­ka om dra­ma­ti­se­ring­en av Paj­tim Sta­tov­cis hyl­la­de de­but­ro­man Min katt Ju­go­sla­vi­en. Boken är av go­da skäl pris­be­lönt och vi­da spridd. Den har allt från en tra­gisk sam­tids­hi­sto­risk fond (Ju­go­sla­vi­en) till bå­de en ung kvin­nas kros­sa­de dröm­mar (den vack­ra man­nen vi­sar sig va­ra ett mons­ter) och föl­jan­de ge­ne­ra­tions yng­lings kamp i ett land där han in­te är väl­kom­men (ko­so­vo­al­ban i Fin­land). Dess­utom ett mo­digt och för­vå­nans­värt lyc­kat ma­giskt in­slag (en katt som be­ter sig som en män­ni­ska) plus ho­mo­sex­u­ell kär­lek. Boken är bå­de vac­ker och vik­tig, den är rak, ro­lig och är­lig. Sär­skilt den råa be­skriv­ning­en av främ­lings­fi­ent­lig­he­ten i Fin­land be­rör och upp­rör.

Myc­ket stoff att gö­ra teater av. Li­te för myc­ket näs­tan, ver­kar det ha va­rit för Eva Buch­wald som dra­ma­ti­se­rat och Johanna Freund­li­ch som re­gis­se­rat, ef­tersom re­sul­ta­tet stund­vis är en and­fådd snabbspol­ning. Grep­pet är över­vä­gan­de ett åter­be­rät­tan­de av sa­ker som hänt och ty­värr ska­par det en viss di­stans till det, som sagt, in­tres­san­ta in­ne­hål­let.

Två tids­plan

I den förs­ta ak­ten har de två tids­pla­nen i be­rät­tel­sen – Ko­so­vo vå­ren 1980 då den unga Emi­ne blir bort­gift till Baj­ram, samt Helsing­fors i nu­tid, där vi föl­jer de­ras son Be­kim som en­sam, rädd och arg fi­lo­so­fistu­de­ran­de – för­verk­li­gats ge­nom en vrid­ku­liss. På den ena si­dan be­rät­tar Sa­ri Pu­u­ma­lai­nen flic­kans histo­ria i form av en mo­no­log, på den and­ra le­ver Be­kim (Toni Har­ja­jär­vi) med sin kungs­boa och se­na­re kat­ten (Vil­le Ti­i­ho­nen) som han mö­ter på en gay­bar.

Det tä­ta vri­dan­det av ku­lis­sen ir­ri­te­rar in­led­nings­vis, men ti­den det tar att åka ett halvt varv er­bju­der egent­li­gen en bra pa­us mel­lan de oli­ka be­rät­tel­se­pla­nen. Dä­re­mot är Pu­u­ma­lai­nens mo­no­log och ge­stalt­ning av den unga flic­kan in­te helt lyc­kad. Om det är Freund­li­chs re­gi el­ler Pu­u­ma­lai­nens egen tolk­ning det be­ror på är svårt att sä­ga, men sti­len är över­dri­vet na­iv och pa­toslad­dad. Snyggt är dä­re­mot hur de rö­da ro­sor­na blir fler och den rö­da fär­gen tar över allt mer av flic­kans värld för var­je varv.

Mest lyc­ka­de och in­tres­san­ta är bi­rol­ler­na or­men och kat­ten. Petri Liski ge­stal­tar bo­a­or­men som an­tar rol­len av en slags in­re röst och sam­tals­part för Be­kim. Klä­der­na och ut­styr­seln kun­de va­ra snyg­ga­re – vil­ket de facto gäl­ler he­la den vi­su­el­la de­len av fö­re­ställ­ning­en – men som funk­tion är or­men lyc­kad.

Den mest tack­sam­ma rol­len har ut­an tve­kan Vil­le Ti­i­ho­nen som ge­stal­tar den fräc­ka, ho­mo­fo­ba, ra­sis­tis­ka men än­då char­mi­ga kat­ten som dröm­mer om film­stu­di­er. Hans mi­ner och kropps­språk är ut­stu­de­rat slis­ki­ga.

I den and­ra ak­ten slo­pas de två tids­pla­nen och sce­nen öpp­nas upp för den dra­ma­tis­ka nu­ti­den. Det hän­der en hel del, men un­der­ligt nog be­rörs jag in­te rik­tigt av va­re sig den nu me­del­ål­ders Emi­nes el­ler Be­kims öden. Sna­ra­re blir det, sär­skilt mot slu­tet av ak­ten, näs­tan pin­samt pa­te­tiskt, med pa­toslad­da­de re­pli­ker om att gud in­te finns, och dy­likt. Jag är van­li­gen en lätt­be­rörd te­a­ter­be­sö­ka­re som gär­na lå­ter mig fö­ras med i dju­pa käns­lor, men nu skru­var jag när­mast på mig. Det lyck­li­ga slu­tet, med en scen som ta­gen ur en ro­man­tisk komedi i b-klass, är pric­ken över i:et – el­ler sna­ra­re den sista drop­pen.

Vad den enor­ma mäng­den te­a­ter­rök har för mer­vär­de för­blir ock­så oklart för mig, där jag hos­tar i förs­ta ra­den.

Det vär­de­ful­la med ver­ket är in­blic­ken i en an­nan kul­tur – dess vack­ra och mind­re vack­ra si­dor – samt den obarm­här­ti­ga blic­ken på vår egen. Den del av be­folk­ning­en som går på teater fin­ner en viss njut­ning i att hö­ra hur ra­sis­tis­ka och orätt­vi­sa vi fin­nar är – el­ler sna­ra­re, de and­ra fin­nar­na, de som in­te kom­mer att gå på den här fö­re­ställ­ning­en.

FOTO: TOM­MI MAT­TI­LA

Vil­le Ti­i­ho­nen spe­lar kat­ten som för­för och se­dan■ för­ak­tar Ko­so­vo­föd­da Be­kim (Toni Har­ja­jär­vi) i Kis­sa­ni Ju­go­sla­via.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.