Väninnekamp i Neapels slum
■ Efter första avsnittet var jag lite tveksam, en bit in i tredje är jag övertygad om att Severio Costanzos filmatisering av Elena Ferrantes Neapelkvartett Min fantastiska väninna är värd att se. Det tog tid att förstå hur scenografins stiliserade grådaskiga ödslighet står i samklang med romanernas stilistiska kantighet – den som en del läsare misstog för språklig flackhet men som för andra (mig) blev ett vasst instrument för att skära fram både känsla (äckel, fascination, förtrollning) och brutalt intelligent reflektion.
På film ser vi inget myllrande färgrikt kliché-Neapel utan ett ödsligt, klaustrofobiskt, dammigt kvarter – en glest befolkad scen där det plötsliga, brutala våldet ibland exploderar och lockar till sig en skock av åskådare som släpar bort det blodiga offret när misshandeln fulbordats, men som aldrig ingriper. Här är det helt klart vem som har frihet att misshandla vem. Råttan på repet: mannen på hustrun och barnen, hustrun på barnen, barnen på varandra i storleksordning, Don Achilles hantlangare eller de förfärliga bröderna Solara på vem som helst. När flickor växer upp tillkommer en ny dimension av våld, sexualiteten.
I de två första avsnitten är det barnen Elisa Del Genio och Ludovica Nasti som spelar Elena eller Lenù som hon kallas, respektive Lila. Först är det Lila/Nasti, liten, smutsig och intensiv som leder, men redan i avsnitt tre där de avlöses av Gaia Girace som Lila
■ och Margherita Mazzucco som Lenù blir maktförhållandet mellan dem mera ambivalent. Scenen då småskollärarinnan Maestra Oliviero (Dora Romano) tillkännager att hon gett upp hoppet om Lila är hemsk, en rasande lärares tragiska kapitulation inför fattigdomens villkor. Men den är bara ett led i den långa kampen om vem som lyckas frigöra sig från slummen och med vilket resultat. Förhoppningsvis förmår Costanzos filmatisering upprätthålla den ständiga komplikationen mellan de två väninnorna.
Ett centralt begrepp i romanerna är ”smarginatura”, tillståndet då gränser suddas ut och former rinner in i varandra. Det är en bild av Lilas vilda genialitet eller av hennes ångest, men också av de två kvinnornas förmåga att dominera och projicera saker på varandra, att internalisera varandra, att identifiera sig med varandra. Det här är inte en idyllisk bild av närhet, det är ibland rått och fientligt.
Det verkligt imponerande med romanerna är de stora svepen över åren, över politiken och ekonomin, över kärlekarnas och karriärernas toppar och dalar, kropparnas och själarnas ambivalens inför sexualiteten (av- sky och sällhet, flykt och fångenskap), ögonblicken av rå galenskap, de blodiga toapapperstussarna som påminner och kroppens vanmakt men också dess kvinnliga potens, reproduktionen. Hur starkt Costanzo lyckats överföra allt det här till film återstår att se.
Ett nytt avsnitt av den åttadelade serien publiceras på HBO Nordic varje måndag och tisdag. Hittills finns två avsnitt ute. HBO Nordic