Ali val­de Irak fram­för fång­en­skap i Jout­se­no

Ira­ki­er hålls fort­fa­ran­de i för­var, trots att av­vis­ning­ar­na av­bru­tits

Hufvudstadsbladet - - News - TEXT JEN­NY BäCK FO­TO KARL VILHJáLMSSON

I det gam­la fäng­el­set i Kon­nun­suo vid rys­ka grän­sen, bor asyl­sö­kan­de och and­ra ut­län­ning­ar ba­kom lås och gal­ler. De fles­ta vän­tar på att bli av­vi­sa­de el­ler ut­vi­sa­de. En tim­me om da­gen får de gå ut un­der över­vak­ning, ef­ter mid­natt ska det va­ra tyst i de låsta kor­ri­do­rer­na.

Ef­ter näs­tan tre må­na­der i för­var stod Ali från Irak in­te läng­re ut med fång­en­ska­pen. Nu är han i Irak. Hans and­ra asy­lan­sö­kan hann ald­rig ut­re­das.

Trots att po­li­sen av­bru­tit al­la av­vis­ning­ar till Irak för mer än en må­nad se­dan sit­ter ock­så and­ra ira­ki­er fort­fa­ran­ de i för­var. Po­lis­sty­rel­sen har in­te gett ut någ­ra sär­skil­da an­vis­ning­ar om sa­ken.

– Lag­stift­ning­en re­gle­rar det här. Och i var­je en­skilt fall be­dö­mer ut­red­nings­le­da­ren, och se­dan tings­rät­ten. Det är in­di­vi­du­ell be­döm­ning som gäl­ler, sä­ger po­lis­in­spek­tör Ari Jo­ki­nen vid Po­lis­sty­rel­sen.

Det är en kall och klar dag i Jout­se­no, ett tju­go­tal kilo­me­ter från Vill­man­strand och ett ti­o­tal kilo­me­ter från rys­ka grän­sen. Vid Kon­nun­suo gam­la fäng­el­se lig­ger åker vid åker, och bort­om dem skog så långt ögat kan nå. De gam­la gårds­bygg­na­der­na in­vid det fö­re det­ta fäng­el­set vitt­nar om en tid då fång­ar­na od­la­de jor­den och tog hand om bo­ska­pen.

I den ti­di­ga­re fäng­el­se­kyr­kan hålls nu­me­ra språk­sko­la för de bo­en­de i Jout­se­no flyk­ting­för­lägg­ning, som flyt­tat in i det gam­la fäng­el­set. Men i en av fäng­el­se­bygg­na­der­na är spjä­lor­na för fönst­ren kvar, och till de bo­en­de i den här de­len ges inga språk­lek­tio­ner. Det är för­va­ringsen­he­ten, den slut­na de­len av flyk­ting­för­lägg­ning­en, och här hålls asyl­sö­kan­de och and­ra ut­län­ning­ar som till ex­em­pel kan be­fa­ras hål­la sig göm­da i vän­tan på av­vis­ning el­ler ut­vis­ning, el­ler vars iden­ti­tet be­hö­ver ut­re­das.

Här hölls ock­så Ali från Irak, som HBL be­rät­ta­de om den 3 no­vem­ber, tills han sat­te sig på fly­get mot Bag­dad den här vec­kan. I Mi­gra­tions­ver­kets arkiv lig­ger ett 17 si­dor långt pro­to­koll från hans and­ra asy­lin­ter­vju. Ali är ho­mo­sex­u­ell, men den nya asyl­grun­den hann ald­rig ut­re­das.

Men än så länge är det mån­dag och Ali är än­nu här. Hans pojk­vän och bäs­ta vän­ner i Fin­land vet än­nu ing­et om hans be­slut att åka. Han sva­rar in­te på te­le­fon­sam­tal, ut­om då stöd­per­so­nen ring­er. Han or­kar in­te bä­ra de när­mas­tes bör­da ock­så.

– Jag vet att det blir pro­blem. Jag är rädd för hur min pojk­vän re­a­ge­rar och att han ska ska­da sig själv, så jag be­stäm­de mig för att in­te be­rät­ta, sä­ger Ali.

Hand- och fot­fäng­sel

Se­nast HBL träf­fa­de Ali var han i för­va­ringsen­he­ten i Krä­merts­skog i Helsing­fors. Då sa han att han hell­re dör el­ler åker till­ba­ka till Irak än ham­nar i Jout­se­no igen, där han re­dan ha­de va­rit två må­na­der. Ali och stöd­per­so­ner­na på He­se­ta, Se­tas Helsing­fors­av­del­ning som stöd­jer per­so­ner som re­pre­sen­te­rar sex­u­el­la mi­no­ri­te­ter, väd­ja­de för att han skul­le få va­ra kvar i en­he­ten i Helsing­fors. Där kun­de han få be­sök av pojk­vän­nen och stöd­per­so­ner­na. Men öns­ke­må­let bi­fölls in­te och för­ra vec­kan för­flyt­ta­des han till en­he­ten i Jout­se­no igen.

– De be­rät­ta­de för mig att jag skul­le flyt­tas en dag fö­re för­flytt­ning­en. Jag sa att jag vill stan­na i Krä­merts­skog, men näs­ta dag kom sju po­lis­män och för­de i väg mig med tvång, sä­ger Ali och vi­sar sne­da bil­der på hand- och fot­fäng­sel som han lyc­kats ta med mo­bil­ka­me­ran.

Då Ali först togs i för­var för näs­tan tre må­na­der se­dan var mo­ti­ve­ring­en att det fanns an­led­ning att an­ta att han skul­le hål­la sig un­dan en av­vis­ning. Ef­ter att han läm­na­de in en ny asy­lan­sö­kan var mo­ti­ve­ring­en att an­sö­kan läm­nats in i syf­te att för­drö­ja av­vis­ning­en. Att al­la av­vis­ning­ar till Irak av­bru­tits för över en må­nad se­dan har in­te på­ver­kat be­slu­ten.

Se­dan Ali åter­vän­de till Jout­se­no har han in­te haft nå­got be­sök, för­rän den här da­gen som ska bli den sista. Ef­ter en nog­grann sä­ker­hets­kon­troll får vi läm­na väs­kor, skor och de med­hav­da ci­gar­ret­ter­na i sä­ker­hets­kon­trol­len och ta på oss plast­san­da­ler. Go­di­set och dad­lar­na får pas­se­ra.

Två av hand­le­dar­na som job­bar i en­he­ten föl­jer oss då vi rör oss i för­va­ringsen­he­ten till­sam­mans med Ali, för­u­tom då vi sit­ter i det låsta be­söks­rum­met. De är pre­cis som res­ten av per­so­na-

len ut­styr­da i svar­ta byx­or, grå väs­tar och svar­ta bäl­ten med ut­rust­ning – ”makt­me­dels­red­skap” – för al­la even­tu­a­li­te­ter. Till de tillåt­na makt­me­dels­red­ska­pen i för­va­ringsen­he­ter­na hör gasspray, hand­bo­jor och te­leskop­ba­tong, men de bru­kar in­te be­hö­vas.

I Alis rum, pre­cis som i de and­ra rum­men, finns en säng, ett li­tet ned­fäll­bart bord och en plast­pall. Utö­ver det finns ett skåp och ett kyl­skåp, och en li­ten te­ve över kyl­skåpet. För att pif­fa upp de ti­di­ga­re cel­ler­na har man lå­tit de­ko­re­ra dörr­speg­lar­na, och på väg­gen i kor­ri­do­ren häng­er konst som ele­ver­na vid ett yr­kes­in­sti­tut gjort.

Men det är svårt att ska­ka av sig käns­lan av fäng­el­se.

– Jag kan in­te va­ra in­stängd läng­re. Jag kan in­te stan­na i det här fäng­el­set och i de här om­stän­dig­he­ter­na. Sam­ma dag de tog mig till­ba­ka hit sa jag att jag åker, och po­li­sen gav mig ett pap­per att skri­va un­der, sä­ger Ali.

För någ­ra vec­kor se­dan i Krä­merts­skog för­kla­ra­de Ali att Jout­se­no höll på att gö­ra ho­nom ga­len, att han för­änd­rats och tap­pat sig själv och ba­ra vil­le grå­ta då han vak­na­de om morg­nar­na. Att tving­as åter­vän­da har in­te gjort sa­ken lät­ta­re.

– Då jag vak­nar på morg­nar­na går jag ut ur mitt rum och tit­tar på te­ve he­la da­gen med de and­ra. Om jag stan­nar en­sam på rum­met blir jag to­kig, det känns som om jag vill ta li­vet av mig.

På da­gar­na kan de bo­en­de rö­ra sig mel­lan tre vå­ning­ar av li­ka­da­na kor­ri­do­rer med fö­re det­ta cel­ler. För för­strö­el­sen står ett li­tet gym där man trängt in sju ap­pa­ra­ter, ett rum med skärm där man kan spe­la Plays­ta­tion el­ler tit­ta på te­ve och någ­ra sof­for och da­to­rer i kor­ri­do­rer­na. På ett bord lig­ger ett par tum­ma­de kort­le­kar. Över­allt ett grå­pric­kigt sten­golv.

Det finns ock­så en oupp­värmd li­ten fot­bolls­plan med konst­gräs med höga be­tong­mu­rar och tak, men för den som vill gå ut un­der bar himmel gäl­ler det att or­ka upp i tid. Mel­lan kloc­kan nio och tio på mor­go­nen får man gå ut på en in­häg­nad gård un­der över­in­se­en­de av två hand­le­da­re.

Men Ali går in­te ut. På mor­go­nen mel­lan nio och tio so­ver han, om han fått sömn. In­te trä­nar han på gym­met hel­ler, även om han gjor­de det fli­tigt ut­an­för mu­rar­na.

14 eu­ro per vec­ka

På det lil­la bor­det i Alis rum lig­ger ett pa­ket lösto­bak, men det är tomt. De bo­en­de får 14 eu­ro per vec­ka, och en gång i vec­kan får de be­stäl­la sa­ker som häm­tas föl­jan­de dag.

– Men peng­ar­na räc­ker in­te ens till to­bak för he­la vec­kan, den tar all­tid slut in­nan jag kan kö­pa ny, sä­ger Ali.

Det svå­ras­te med Jout­se­no är hur man blir be­hand­lad, upp­le­ver han. Käns­lan av be­straff­ning går in­te att kom­ma ifrån.

– De som job­bar här ta­lar in­te ens med oss. Det finns ba­ra en jag kan ta­la med, en som ta­lar ara­bis­ka. En sen kväll var jag led­sen och satt in­ne hos en an­nan asyl­sö­kan­de då en av hand­le­dar­na kom och kör­de ut mig, det var dags att gå till rum­met. Jag frå­ga­de var­för, det här är in­te ett fäng­el­se?

En­ligt di­rek­tö­ren för flyk­ting­för­lägg­ning­en Ja­ri Kä­h­kö­nen finns reg­ler för när de bo­en­de ska va­ra på si­na rum för att ga­ran­te­ra nattron i en­he­ten. Då lå­ses ock­så dör­rar­na mel­lan vå­nings­pla­nen. Ute­vis­tel­sen mel­lan nio och tio på mor­go­nen för sin del styrs ock­så den av prak­tis­ka om­stän­dig­he­ter – och av la­gen.

– En­ligt la­gen ska kli­en­ter­na ha möj­lig­het till minst en tim­mes ute­vis­tel­se. Att det in­te är mer hand­lar om dags­ryt­men, hand­le­dar­na har många and­ra upp­gif­ter ock­så, sä­ger Kä­h­kö­nen.

I kor­ri­do­ren på ne­ders­ta bot­ten träf­far vi Aden från So­ma­lia som ta­lar fly­tan­de fins­ka. Han får syn på oss di­rekt, och han har ett ären­de. Det är in­te al­la da­gar som de bo­en­de får kon­takt med yt­ter­värl­den.

Härom­da­gen har en av hand­le­dar­na kal­lat ho­nom för apa, sä­ger Aden.

– Se­dan vil­le han hop­pa på mig. Det är ra­sism!

Det är dis­kri­mi­ne­ring, för­kla­rar Aden, och för­säk­rar sig fle­ra gång­er om att vi för­stått.

Då jag vak­nar på morg­nar­na går jag ut ur mitt rum och tit­tar på te­ve he­la da­gen med de and­ra. Om jag stan­nar en­sam på rum­met blir jag to­kig, det känns som om jag vill ta li­vet av mig. Ali som mot sin vil­ja pla­ce­rats i Jout­se­no fö­re av­vis­ning­en till Irak

Här har man ta­git fri­he­ten ifrån oss, men vi har in­te be­gått nå­got brott. Och dess­utom hå­nar man oss. Här finns inga mänsk­li­ga rät­tig­he­ter.

Aden

som va­rit fem må­na­der i Jout­se­no Det här är en krä­van­de miljö och kli­en­ter­na har sä­kert svå­ra livs­si­tu­a­tio­ner. Vi tillå­ter ab­so­lut in­te osak­ligt be­te­en­de av per­so­na­len, men in­te hel­ler av kli­en­ter­na. Ja­ri Kä­h­kö­nen

di­rek­tör för flyk­ting­för­lägg­ning­en i Jout­se­no.

– Här har man ta­git fri­he­ten ifrån oss, men vi har in­te be­gått nå­got brott. Och dess­utom hå­nar man oss. Här finns inga mänsk­li­ga rät­tig­he­ter, sä­ger Aden, som re­dan va­rit fem må­na­der i för­va­ringsen­he­ten.

Ing­en har frå­gat, men al­la vi ta­lar med för­säk­rar att de in­te är kri­mi­nel­la. Käns­lan av be­straff­ning är svår att ska­ka av sig, och ner­ver­na spänns allt hår­da­re allt ef­ter som ti­den går.

Hur det är med in­vek­ti­ven är svårt att ve­ta då ord står mot ord. En­ligt Ja­ri Kä­h­kö­nen har in­ci­den­ten ut­retts, men nå­got be­slut om even­tu­el­la på­följ­der har än­nu in­te fat­tats. Hans upp­fatt­ning är att det hand­lar om ett miss­för­stånd. En­ligt hand­le­da­ren själv ha­de han upp­ma­nat Aden att slu­ta skri­ka, och sagt att han, hand­le­da­ren, in­te är nå­gon apa.

– Visst får vi emel­lanåt kla­go­mål om per­so­na­lens be­mö­tan­de el­ler lik­nan­de, hit­tills i år har det va­rit ett par styc­ken. Då ut­re­der vi för­stås och oav­sett öv­ri­ga åt­gär­der för vi all­tid ett ut­veck­lings­sam­tal om hur vi kan be­mö­ta oli­ka si­tu­a­tio­ner i fram­ti­den.

Bland de an­ställ­da finns så­väl per­so­ner med ut­bild­ning in­om so­ci­a­loch häl­so­vår­den som per­so­ner med bak­grund i pri­va­ta sä­ker­hets­fir­mor el­ler till ex­em­pel gräns­be­vak­ning­en.

– Vi ly­der un­der Mi­gra­tions­ver­ket, och har till­gång till de­ras fort­bild­ning­ar, till ex­em­pel en om psy­kisk förs­ta hjäl­pen. Det här är en krä­van­de miljö och kli­en­ter­na har sä­kert svå­ra livs­si­tu­a­tio­ner. Vi tillå­ter ab­so­lut in­te osak­ligt be­te­en­de av per­so­na­len, men in­te hel­ler av kli­en­ter­na, sä­ger Kä­h­kö­nen.

Ing­en fram­tids­plan

Ock­så Yas­ser och Mo­ham­med är asyl­sö­kan­de från Irak. Den ene har hust­ru och barn i Fin­land, den and­re har ett ne­ga­tivt asyl­be­slut från Sve­ri­ge. Ut­sik­ter­na är dyst­ra, men fak­tum kvar­står: Ing­en kan skic­kas till­ba­ka till Irak med tvång så länge som Irak in­te tar emot tvångs­av­vi­sa­de.

– Ing­en mår bra här, vi tar al­la me­di­ci­ner och många kan in­te so­va. Vi är in­te kri­mi­nel­la, vi för­sö­ker ba­ra hit­ta ett bra liv, sä­ger Mo­ham­med.

Det var det Ali ock­så hop­pa­des på då han först kom till Fin­land. I den fö­re det­ta cel­len finns en tum­mad pärm. I den finns bland an­nat ar­betsin­tyg, skat­te­kort och ar­bets­av­ta­let Ali ha­de skri­vit på pre­cis in­nan han blev ta­gen i för­var. Här finns ock­så ett ex­a­mens­be­tyg från Ou­lun seudun am­mat­ti­o­pi­sto: 180 tim­mar fins­ka och 510 tim­mar un­der­vis­ning i re­stau­rang­ar­be­te. Ali ploc­kar fram te­le­fo­nen och blädd­rar fram en kort vi­de­o­snutt. På vi­de­on får Ali sitt be­tyg och en röd ros. Han är klädd i ny­stru­ken vit skjor­ta och jeans. Folk ap­plå­de­rar.

Men det var då. Nu stun­dar re­san till­ba­ka till Irak, för det har Ali själv öns­kat.

– Jag vill in­te åka. Men här kan jag in­te stan­na, sä­ger han.

I Irak har Ali ing­en. Ryk­tet om hans ho­mo­sex­u­a­li­tet har nått fa­mil­jen, och att kon­tak­ta släk­ting­ar­na vo­re där­för livs­far­ligt.

– Jag har ing­en plan. Jag vet ba­ra att jag vill ut ur flyg­plat­sen, då jag är ute på ga­tan vet jag in­te vad jag ska gö­ra.

FO­TO: KARL VILHJáLMSSON

Stöd­per­so­nen Ri­ik­ka tar av­sked av Ali. När och om de ses igen är osä­kert.■

FO­TO: KARL VILHJALMSSON

Ali stod in­te ut med fång­en­ska­pen i för­va­ringsen­he­ten i Jout­se­no och val­de hem­lan­det i stäl­let. Där fruk­tar han för sitt liv.■

I för­va­ringsen­he­ten i Kon­nun­suo gam­la fäng­el­se bor de in­ter­ne­ra­de i fö­re det­ta cel­ler. En tim­me om da­gen får de gå ut på en in­häg­nad gård.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.