Demoner och demokrati
Sannfinländarna har få vänner bland de övriga partierna, men genom att demonisera dem kan man bidra till deras framgång.
IFinland är det snarast omöjligt att få en partiledare att före riksdagsval uttala sig om vilken regeringssammansättning hen och partiet önskar sig. Det har blivit ett mantra att svara: ”valresultatet avgör”.
De facto brukar också valresultatet ganska långt styra regeringsbildningen. Under de senaste decennierna har det varit praxis att ordföranden för det parti som blir störst också blir regeringsbildare och får statsministerposten.
I koalitionen kan däremot ingå såväl valvinnare som -förlorare. De ideologiska gränser som finns i valrörelsen suddas likaså ut då en regering bildas, till och med partierna längst till vänster och längst till höger i Finlands riksdag har kunnat omfatta ett regeringsprogram och sitta i samma regering.
Politiken har förändrats och i dag börjar en gräns mellan liberala och konservativa partier bli minst lika skarp som den gamla mellan borgerliga och vänsterpartier. Den här nya gränsen förefaller just nu vara svårare att överskrida än den gamla. Speciellt då det gäller tolerans, internationalism och öppenhet kontra intolerans, nationalism och slutenhet.
Ett bevis på det fick vi i fjol somras då hela den sannfinländska ledningen byttes ut vid partikongressen. Timo Soinis Sannf hade tagits med i regeringen två år tidigare, men Jussi Halla-ahos Sannf blev för mycket för de två andra regeringspartierna, Centern och Samlingspartiet. Klyftan i värderingar sades bli för stor med Halla-aho som partiordförande.
Inför riksdagsvalet i vår är det samma trojka som styr Sannfinländarna och för första gången sedan Urho Kekkonens era finns det ett parti som sannolikt inte kan komma i fråga då det blir dags att bilda regering. Oberoende av valresultatet. Nu sägs det dessutom rakt ut redan före valet, åtminstone från vissa håll.
I onsdags hölls den första valdebatten med alla partiledare närvarande. Vid Finlands näringsliv EK:s debatt ställdes frågan vilka partier som inte kan tänka sig att sitta i samma regering som Sannfinländarna. Petteri Orpo (Saml), Antti Rinne (SDP) och Anna-Maja Henriksson (SFP) lyfte alla armen. De övriga var försiktigare i sin inställning, utan att för det måla upp Sannfinländarna som en trolig regeringspartner.
Vänsterförbundets Li Andersson konstaterade att det var en dålig fråga och att ingen vinner på att ett parti demoniseras. Det har hon helt rätt i, eventuellt med tilläggsmarkeringen att det demoniserade partiet själv nog kan vinna på det.
Vi har sett hur det har gått i Sverige där Sverigedemokraterna är ett parti som inget annat parti vill ha något att göra med, vilket man högt och ljudligt förkunnar varje gång det erbjuds en möjlighet.
Det har hjälpt SD att växa till ett av Sveriges tre största partier och SD är nu tillsammans med blockeringen kring blockgränserna den största orsaken till att ingen regering kan fås till stånd. I går var det Centerledaren Annie Lööfs tur att ge upp sonderingsförsöken.
En hel del av de värderingar som Sannfinländarna företräder är precis som SD:s vidriga, men genom att utesluta dem från allt eventuellt samarbete redan före ett val rubbar man dem inte – i stället kan det ge dem medvind. Det är bättre att bemöta deras påståenden, debattera mot dem under valrörelsen och låta väljarna se vad de går för och vilken politik de företräder.
Sannfinländarna kan sedan själva efter valet endera självmant ställa sig i opposition eller i regeringsförhandlingarna konstatera att de inte kan omfatta den politik och det program som övriga partier föredrar.
Det blir inte svårt att ställa sådana krav på de partier som ska ingå i nästa regering att Sannfinländarnas medverkan blir omöjlig – om de inte säljer sin själ och sviker sina väljare.
Hur det i så fall går har vi ett färskt exempel på. Fråga de gamla sannfinländarna.