Ett im­pe­ri­um sjun­ker som At­lan­tis

Hufvudstadsbladet - - Opinion & Debatt -

Un­der de se­nas­te da­gar­na har vi på gans­ka nä­ra håll fått föl­ja med ett eng­elskt brex­it­dra­ma. Det är egent­li­gen en lång histo­ria med många mel­lan­sta­tio­ner. Och allt be­hö­ver vi in­te ra­da upp i den här be­rät­tel­sen. Det räc­ker – mer än väl – med de vik­ti­gas­te mil­stol­par­na.

Ef­ter and­ra världs­kri­get fat­ta­de Stor­bri­tan­ni­en det förs­ta li­te olycks­bå­dan­de be­slu­tet. Fö­ren­ta sta­ter­nas ur­sprung­li­ga plan var att bli av med an­sva­ret för en oro­lig och ödes­bun­den kon­ti­nent. Det ame­ri­kans­ka öns­ke­må­let var att re­ge­ring­en i Lon­don skul­le ax­la an­sva­ret. Det be­slu­tet kla­ra­de Stor­bri­tan­ni­en in­te av. In­för va­let mel­lan Eu­ro­pa och Sam­väl­det val­de man sam­väl­det och ster­ling­om­rå­det.

I förs­ta hand fö­re­föll det va­ra ett na­tur­ligt val. Ster­ling­om­rå­det gav en för­del: pun­det var den and­ra in­ter­na­tio­nel­la re­serv­va­lu­tan och det in­ne­bar att sam­väl­dets med­lems­sta­ter egent­li­gen var tvung­na att an­vän­da pun­det och kö­pa brit­tis­ka pro­duk­ter.

Men re­dan i bör­jan av 1950-ta­let för­sva­ga­des brit­ter­nas kon­kur­rens­kraft. Funk­tio­nen som re­serv­va­lu­ta ökar ef­ter­frå­gan av va­lu­tan i frå­ga och gör allt­så i det här fal­let pun­det li­te dy­ra­re än vad pro­duk­tions­kost­na­der­na och mark­na­den egent­li­gen skul­le för­ut­sät­ta.

Se­dan kom Su­ez-kri­sen. Fö­ren­ta sta­ter­na an­såg – på go­da grun­der – att det fransk-brit­tis­ka för­sö­ket att i gam­mal ko­lo­ni­al­makts­stil ta hand om Su­ez-ka­na­len, i pro­test mot ett egyp­tiskt för­stat­li­gan­de, helt en­kelt var då­lig in­ter­na­tio­nell po­li­tik när Sov­je­tu­ni­o­nen sam­ti­digt ha­de sla­git vakt om si­na ko­lo­ni­er ge­nom in­mar­schen i Bud­a­pest.

Just då be­höv­de pun­det ock­så in­ter­na­tio­nellt stöd, men In­ter­na­tio­nel­la va­lu­ta­fon­den gav ing­et stöd och det sked­de på ame­ri­kanskt ini­ti­a­tiv. Det var ett för­ödan­de och för­öd­mju­kan­de bak­slag för en fö­re det­ta stor­makt. Och me­ra skul­le kom­ma.

Ef­ter en lång och mö­do­sam om­vär­de­ring såg pre­miär­mi­nis­ter Ha­rold Macmil­lan sig tvung­en att 1961 an­sö­ka om med­lem­skap i EEC. Föröd­mju­kel­sen blev än­nu stör­re när Char­les de Gaul­le se­dan av­vi­sa­de den brit­tis­ka in­vi­ten. Tio år se­na­re stod en an­nan eu­roskep­ti­ker, La­bour-le­da­ren Ha­rold Wil­son, in­för sam­ma av verk­lig­he­ten fram­tving­a­de val. Då ha­de lyck­ligt­vis re­dan nya eu­ro­pe­is­ka le­da­re trätt in på sce­nen – Wil­ly Brandt och Ge­or­ges Pom­pi­dou.

Men för den brit­tis­ka själv­käns­lan var ska­dan re­dan skedd. Den fö­re det­ta stor­mak­ten, som om­gav sig med de kung­li­ga ku­lis­ser­nas för­le­dan­de pomp och ståt, var djupt så­rad i sin na­tio­nel­la själv­käns­la. Det åter­kom som Mar­ga­ret That­chers su­ra and­li­ga upp­stöt­ning­ar och ska­pa­de ett psy­ko­lo­giskt kli­mat in­om vil­ket man in­te kun­de va­ra Eu­ro­pa­vän­lig och där Eu­ro­pa fick spe­la syn­da­boc­ken för al­la ti­di­ga­re fel­grepp.

Där­med när­ma­de sig lan­det slutak­ten i en sha­kespe­a­resk tra­ge­di där den ef­ter­trak­ta­de kro­nan, den världs­li­ga mak­tens sym­bol, är me­ra ef­ter­trak­tad än be­slut om lan­dets väl och ve. I just den me­ning­en sti­ger Da­vid Ca­me­ron in på sce­nen och ut­ly­ser folk­om­röst­ning­en. Det är en sen­kom­men, och lind­rigt me­ra ci­vi­li­se­rad ver­sion av hur Ri­chard III i Sha­kespe­a­res skå­de­spel lå­ter mör­da sin bror Ge­or­ge, her­tig av Cla­rence.

The­re­sa Mays roll be­står i att fö­ra skå­de­spe­let till sitt bitt­ra slut.

Den fö­re det­ta stor­mak­ten, som om­gav sig med de kung­li­ga ku­lis­ser­nas för­le­dan­de pomp och ståt, var djupt så­rad i sin na­tio­nel­la själv­käns­la.

NILS TOR­VALDS är le­da­mot i Eu­ro­pa­par­la­men­tet (SFP).

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.