Ett imperium sjunker som Atlantis

Under de senaste dagarna har vi på ganska nära håll fått följa med ett engelskt brexitdrama. Det är egentligen en lång historia med många mellanstationer. Och allt behöver vi inte rada upp i den här berättelsen. Det räcker – mer än väl – med de viktigaste milstolparna.

Efter andra världskriget fattade Storbritannien det första lite olycksbådande beslutet. Förenta staternas ursprungliga plan var att bli av med ansvaret för en orolig och ödesbunden kontinent. Det amerikanska önskemålet var att regeringen i London skulle axla ansvaret. Det beslutet klarade Storbritannien inte av. Inför valet mellan Europa och Samväldet valde man samväldet och sterlingområdet.

I första hand föreföll det vara ett naturligt val. Sterlingområdet gav en fördel: pundet var den andra internationella reservvalutan och det innebar att samväldets medlemsstater egentligen var tvungna att använda pundet och köpa brittiska produkter.

Men redan i början av 1950-talet försvagades britternas konkurrenskraft. Funktionen som reservvaluta ökar efterfrågan av valutan i fråga och gör alltså i det här fallet pundet lite dyrare än vad produktionskostnaderna och marknaden egentligen skulle förutsätta.

Sedan kom Suez-krisen. Förenta staterna ansåg – på goda grunder – att det fransk-brittiska försöket att i gammal kolonialmaktsstil ta hand om Suez-kanalen, i protest mot ett egyptiskt förstatligande, helt enkelt var dålig internationell politik när Sovjetunionen samtidigt hade slagit vakt om sina kolonier genom inmarschen i Budapest.

Just då behövde pundet också internationellt stöd, men Internationella valutafonden gav inget stöd och det skedde på amerikanskt initiativ. Det var ett förödande och förödmjukande bakslag för en före detta stormakt. Och mera skulle komma.

Efter en lång och mödosam omvärdering såg premiärminister Harold Macmillan sig tvungen att 1961 ansöka om medlemskap i EEC. Förödmjukelsen blev ännu större när Charles de Gaulle sedan avvisade den brittiska inviten. Tio år senare stod en annan euroskeptiker, Labour-ledaren Harold Wilson, inför samma av verkligheten framtvingade val. Då hade lyckligtvis redan nya europeiska ledare trätt in på scenen – Willy Brandt och Georges Pompidou.

Men för den brittiska självkänslan var skadan redan skedd. Den före detta stormakten, som omgav sig med de kungliga kulissernas förledande pomp och ståt, var djupt sårad i sin nationella självkänsla. Det återkom som Margaret Thatchers sura andliga uppstötningar och skapade ett psykologiskt klimat inom vilket man inte kunde vara Europavänlig och där Europa fick spela syndabocken för alla tidigare felgrepp.

Därmed närmade sig landet slutakten i en shakespearesk tragedi där den eftertraktade kronan, den världsliga maktens symbol, är mera eftertraktad än beslut om landets väl och ve. I just den meningen stiger David Cameron in på scenen och utlyser folkomröstningen. Det är en senkommen, och lindrigt mera civiliserad version av hur Richard III i Shakespeares skådespel låter mörda sin bror George, hertig av Clarence.

Theresa Mays roll består i att föra skådespelet till sitt bittra slut.

Den före detta stormakten, som omgav sig med de kungliga kulissernas förledande pomp och ståt, var djupt sårad i sin nationella självkänsla.

NILS TORVALDS är ledamot i Europaparlamentet (SFP).