55 år ef­ter skot­ten i Dal­las – här är Ken­ne­dys ef­ter­trä­da­re

Hufvudstadsbladet - - Opinion & Debatt -

i Dal­las, den 22 no­vem­ber, för 55 år se­dan, ha­de vis­ser­li­gen re­dan på kväl­len av­bru­tit al­la van­li­ga ra­di­o­pro­gram och er­satt dem med sorg­mu­sik.

Det var in­te ba­ra USA:s pre­si­dent som var död. Med ho­nom dog ett symboliskt hopp om en lju­sa­re fram­tid som ha­de fötts i dem som rå­ka­de be­fin­na sig i ton­å­ren. För att in­te ta­la om al­la dem i USA som ha­de upp­fat­tat Kennedy som en för­käm­pe för de svar­tas rät­tig­he­ter och som ha­de haft möj­lig­het att rös­ta på ho­nom.

För en fin­ländsk tolvå­ring var det en stor ny­het när klass­kam­ra­ten Katri­na ef­ter en så kal­lad hål­tim­me kom in i klass­rum­met i Bul­lan – Svens­ka flick­ly­ce­et i Helsing­fors – i no­vem­ber 1960 och skrev på svar­ta tav­lan. ”Nix Nix­on, yes Kennedy”.

Ota­li­ga böc­ker och ar­tik­lar har skri­vits om bå­de Ken­ne­dys pre­si­den­tår och mor­det på ho­nom. Fort­fa­ran­de är fle­ra do­ku­ment hem­lig­stämp­la­de och ett till­freds­stäl­lan­de svar sak­nas på om det verk­li­gen var ba­ra en per­son – Lee Har­vey Os­wald – som stod ba­kom mor­det el­ler om det fanns fle­ra in­blan­da­de och vil­ka des­sa i så fall var.

Of­ta ci­te­ras ock­så en li­ten pas­sus ur ett av hans tal där han upp­ma­nar ame­ri­ka­ner­na att in­te stän­digt frå­ga ef­ter vad de­ras land kan gö­ra för dem men vad de kun­de gö­ra för sitt land. Ty­värr läm­nar man of­ta bort den ome­del­ba­ra fort­sätt­ning­en där Ken- ne­dy bred­dar kon­cep­tet och ta­lar om vad vi al­la kun­de gö­ra för att främ­ja bro­der­skap mel­lan fol­ken.

Ken­ne­dys op­ti­mism – han var den yngs­ta pre­si­den­ten, 43 år – stod i kon­trast till de dag­li­ga ut­ma­ning­ar­na bå­de på hemmaplan och på världs­a­re­nan. Hans pre­si­dent­skap in­föll un­der kal­la kri­get och en verk­lig pröv­ning blev Ku­bakri­sen 1961.

Kennedy må ha va­rit op­ti­mist och ide­a­list, men blå­ögd var han in­te. Re­dan i sitt in­stal­la­tions­tal i ja­nu­a­ri 1961 ta­la­de han om att må­let var att eli­mi­ne­ra fat­tig­dom och ty­ran­ni men att det kanske skul­le drö­ja ge­ne­ra­tio­ner in­nan det må­let var nått.

Så vad kan Kennedy ha att er­bju­da utö­ver att ska­pa nostal­gi bland de sto­ra års­kul­lar­na?

För att sö­ka en kopp­ling till da­gens värld be­hö­ver man fak­tiskt in­te gå sär­skilt långt till­ba­ka.

Do­nald Trumps fö­re­trä­da­re Ba­rack Oba­ma lyc­ka­des ge nå­got av den sam­ma fram­tids­tron som Kennedy för­med­la­de på 1960-ta­let. Pre­cis som Kennedy var Oba­ma en re­pre­sen­tant för de unga, för dem som vil­le ha en för­änd­ring. Men tar det slut där? Knap­past. Man ska ak­ta sig no­ga för att för­sö­ka spå fram­ti­den, i syn­ner­het in­om ame­ri­kansk po­li­tik, och när man in­te kan be­trak­ta sig som histo­ri­ker el­ler ex­pert på ame­ri­kansk po­li­tik.

Men det hind­rar in­te att man loc­kas att ta upp fe­no­men som kanske ba­ra är dags­län­dor – men som li­ka gär­na kan va­ra tec­ken på en rö­rel­se som vi­sar att hop­pet om en bätt­re värld för unga och kom­man­de ge­ne­ra­tio­ner

Kennedy mör­dad. Två ord över he­la förs­ta si­dan på Hufvud­stads­bla­det. Trycksvär­tan ba­su­ne­ra­de ut den störs­ta tra­ge­din Fin­lands ef­ter­krigs­tids ge­ne­ra­tion ha­de upp­levt. fri­lans­jour­na­list med ut­ri­kes- och säkerhetspolitik som spe­ci­al­om­rå­de.

in­te är ba­ra en oänd­lig nedåt­gå­en­de spiral kan­tad av ego­ism och egen vin­ning. Att det kan va­ra värt att hö­ja blic­ken och se sig om­kring, se ock­så and­ra.

Ta mel­lanårsva­let i Tex­as för ba­ra någ­ra vec­kor se­dan.

De­mo­kra­ten Be­to O’Rour­ke, 46, med­de­la­de i mars 2017 att han tän­ker ut­ma­na re­pu­bli­ka­nen Ted Cruz i se­na­tor­sva­let. Nej, O’Rour­ke lyc­ka­des in­te slå Cruz och många av­fär­da­de O’Rour­kes obe­strid­li­ga fram­gång­ar i kam­pan­jen med att han red på det miss­nö­je som råd­de mot Cruz.

Men än­då. I ål­ders­grup­pen 18–29 år stöd­de 71 pro­cent O’Rour­ke och 29 pro­cent Cruz.

Och i slutän­dan var det ba­ra 222 922 av to­talt 8 mil­jo­ner av­giv­na röster som skil­de O’Rour­ke från Cruz.

O’Rour­ke gjor­de som Kennedy och Oba­ma: sat­sa­de på fram­tids­tro och op­ti­mism.

Öv­ri­ga pa­ral­lel­ler till Kennedy kanske hal­tar. Men de finns: Fö­re pre­si­dent­va­let 1960 led­de Nix­on klart över Kennedy. Men det var en era när tv:n var ny och Kennedy lyc­ka­des ut­nytt­ja det­ta till sin för­del i de­bat­ter­na.

YRSA GRüNE-LUOMA

O’Rour­ke är ett barn av sin tid och ak­tiv på so­ci­a­la me­di­er där han lyc­ka­des bå­de sam­la in an­sen­li­ga sum­mor och dess­utom få 25 000 fri­vil­li­ga att stäl­la upp för sin kam­panj. Kennedy sat­sa­de hårt på att re­sa om­kring i USA och träf­fa folk, O’Rour­ke res­te kors och tvärs i Tex­as – som är stör­re än Frank­ri­ke till ytan – och ta­la­de med folk.

Spe­ku­la­tio­ner­na på O’Rour­kes möj­lig­he­ter att ut­ma­na Trump in­för va­let 2020 är igång trots att han in­te har med­de­lat om han är in­tres­se­rad och ing­en vet om han ens skul­le vin­na no­mi­ne­ring­en i pri­mär­va­len.

Oba­ma och O’Rour­ke har än­då vi­sat att för­änd­ring och på­ver­kan in­te är för­gä­ves.

Skot­ten i Dal­las dö­da­de en pre­si­dent men in­te hans arv till det ame­ri­kans­ka fol­ket och värl­den.

Fo­to: HBL-arkiv

Hufvud­stads­bla­det den 24 no­vem­ber 1963.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.