Bra Rocky, halvbra Creed
Creed II är både en ny Rockyfilm och en ny Creedfilm, och lyckas bättre i det första avseendet. Det är en film som både underhåller och har hjärta, men som saknar ett flyt i berättandet. DRAMA Creed II
Regi: Steven Caple Jr. Manus: Juel Taylor, Sylvester Stallone. Foto: Kramer Morgenthau. I rollerna: Michael B. Jordan, Sylvester Stallone, Tessa Thompson, Florian Munteanu, Dolph Lundgren.
När Creed (2015) såg dagens ljus hann jag felaktigt avfärda den som ett onödigt sjunde tillägg i den ständigt återupplivade Rockyserien innan jag ens hade sett den. Men regissören Ryan Coogler lyckades tillsammans med Michael B. Jordan både förnya en uttjatad serie och skapa ett verk som med oväntad elegans stod på egna ben. Creed var på många sätt en nytolkning av Rocky (1976) och Sylvester Stallone repriserade sin paradroll medan Jordan spelade son till Apollo Creed, Rockys motståndare och senare vän i de tidiga Rockyfilmerna, men trots referenserna och arvet var den unga Adonis Creed en egen karaktär och filmen var hans.
Stallone i fedorahatt
Creed II kan därför sägas vara både en ny Rockyfilm och en ny Creedfilm, och den lyckas bättre i det första avseendet än i det andra. Tillbaka är Jordan som Creed, Tessa Thompson som hans flickvän Bianca och Stallone (och hans fedora) som Rocky, tränare och mentor åt Creed. Däremot har Coogler ersatts av Steven Caple Jr, en ung och lovande regissör som sköter sig med äran i behåll men än så länge saknar Cooglers fingertoppskänsla.
Adonis ”Donnie” Creed har etablerat sig i boxningsvärlden och lever lyckligt med Bianca, men när en promotor utmanar honom att slåss mot Viktor Drago (Florian Munteanu) kommer mycket undanträngd ilska och sorg upp till ytan. Drago är nämligen son till Ivan Drago (Dolph Lundgren), som i Rocky IV orsakade Apollo Creeds död under en match. Även den arga Viktor tyngs av ett faderskomplex. Ivan förlorade mot Rocky på hemmaplan och med det även sitt hemlands respekt. Genom sin son söker han nu revansch och upprättelse.
Arga ryssar
Redan detta skvallrar om att Creed II är än mer insyltad och investerad i Rockymytologin än ettan var. Det gör genast filmen mer förutsägbar och mindre djuplodande. Den följer en tydligare formel, när det gäller narrativ men också karaktärsutveckling, känslomässiga kurvor och matchupplägg. Ofta känns manuset som en uppdaterad version av Rocky IV. Den genomgående tematiken (faderskap, vikten av familj) hamras fram och det saknas ett övergripande flyt i berättandet.
Med det sagt är Creed II inte en film utan förtjänster. Här finns både underhållning och hjärta, men helheten lyckas inte helt överträffa delarna. Thompson har en karisma och en intensitet som ger liv åt filmen medan Jordan med råge visar att han kan bära en film. Det är omöjligt att inte investeras emotionellt i Donnie, även när filmen runt honom känns mindre organisk. Personligen har jag svårt för Dolph Lundgren och Florian Munteanu som far och son Drago. Jag förstår att arga ryssar med ett enda ansiktsuttryck är en naturlig del av Rockybygget men här hade jag önskat mig lite fler nyanser av det förhärskande Sovjetgråa.