Om hingstar och andra hannar
The Rider är en vemodig västernfilm utan machoattityder. Det handlar om en manlighet som krisar i det tysta och om stora ståtliga djur som får männens hjärta att slå. DRAMA The Rider
Regi och manus: Chloé Zhao. Foto: Joshua James Richards. I rollerna: Brady Jandreau, Tim Jandreau, Lilly Jandreau, Lane Scott.
Vadå att Vilda västern skulle vara död och begraven? På bondvischan i södra Dakota är den hur levande som helst, inte minst inom ramen för rodeokulturen
Vilket för oss till Brady Blackburn (Brady Jandreau), en av de lokala rodeostjärnorna, nu däckad av en ridolycka som höll på att kosta honom livet. Dock kom han undan med en spräckt skalle som åtgärdades med hjälp av en inopererad metallplatta.
Det hindrar inte killen från att sukta efter en comeback, detta till ackompanjemang av läkarens varningsord. Fortsätt med rodeo och du riskerar att dö, typ.
I väntan på morgondagen tar Brady anställning på det lokala snabbköpet, det vill säga när han inte tämjer vildhästar, köper och säljer. Däremellan hälsar han på hos kollegan Lane Scott (i rollen som Lane Scott) som efter en ridolycka är ännu mer illa däran.
Vi möter även tjocka släkten, däribland lillsyrran Lilly (Lilly Jandreau, Brady Jandreaus syster i det levande livet) som dras med Aspergers. Inte överraskande väntar också en kväll kring lägerelden, komplett med några bärs, bästisar och en akustisk gitarr.
Men även om det i The Rider, en arketypisk indieproduktion, lika illusionslös som finstämd, finns många lyriska accenter ligger regissören och manusförfattaren Chloé Zhao lågt med det kofösarromantiska.
Visst, här var det gott om öppna landskap, om skjutvapen (lika naturligt som en prilla snus) och stora ståtliga djur som får männens hjärta att slå – av allt att döma på ett helt annat sätt än kvinnfolket. Ändå är det med vemod, utan machoattityder, som Zhao närmar sig materialet. Kanske kunde man här tala om en manlighet i kris, bortsett från att männen i filmens centrum krisar för sig själva, i det tysta, utan att göra sig skyldiga till några värre övertramp.
Det bäddar för en bra sympatisk litet är vackert-skröna, berättad i ett makligt tempo, med vardagen och verkligheten för ögonen.
Till det personliga, rentav intima, anslaget bidrar det faktum att Chloé Zhao befolkat filmen med amatörskådespelare som praktiskt taget gestaltar sig själva. Lika väl kunde man kalla filmen för ”The Ballad of Brady Jandreau”. Det enda som saknas är Ry Cooders gitarrslingor.