Från liten till stor katt
När tyskarna tar sig an Sven Nordqvists Pettson och Findus är resultatet den snälllaste och raraste av barnfilmer. Det animerade katteriet fungerar minst lika bra som i de tidigare filmerna. BARNFILM Pettson och Findus – Findus flyttar hemifrån
För det första är det här den snällaste och raraste av barnfilmer, en rulle som på sin höjd är så där klädsamt bullrig. Krister Uggeldahl Recensent
Regi: Ali Samadi Ahadi. Manus: Thomas Springer, efter Sven Nordqvists litterära förlaga. Foto: Matthias Neumann. I rollerna: Stefan Kurt, Marianne Sägebrecht, Max Herbrechte.
Pettson och Findus, gubben och katten, är väl det närmaste man i dag kommer Astrid Lindgrens småländska bondvischa, en miljö där djur och natur skakar tass med små bekymmer och stora hyss.
Inte överraskande har också filmmakarna fått upp ögonen för Sven Nordqvists underfundiga gestalter. Ett antal tecknade filmer har vid det här laget sett dagens ljus men se där tog det inte skruv, trots att animationerna tillkom i blågul regi.
Alltså gick bollen till tyskarna, rättare sagt till Ali Samadi Ahadi, som vid det här laget betat av tre Pettson och Findus-filmer, alla i spelfilmsformatet, med en animerad kissekatt som dragplåster.
I Pettson och Findus – Findus flyttar hemifrån (Pettersson und Findus – Findus zieht um) vankas det som vanligt jämna plågor, bortsett från att Findus nu blivit för stor för sin säng. En ny säng snickras men med det inte sagt att allting skulle vara frid och fröjd.
Nej, här ska det studsas och nojsas. Till slut går det så långt att Findus får lov att flytta ut, till att börja med till ett tält på gårdsplanen. Men när inte heller det ger resultat beslutar sig Pettson för att bygga om utedasset till en bostad för Findus.
Besök får man ju också, av Andersson (Marianne Sägebrecht, bekant från Bagdad Café) och Gustavsson (Max Herbrechte), den sistnämnda i sällskap av sin hund. Inte att förglömma: de underfundiga ”murklorna” som lirar hårdrock när ingen ser på!
Lyckad mix
En dubbad tysk produktion efter svensk förlaga, med en livslevande Pettson (Stefan Kurt) som tampas med en animerad katt. Ja, man förstår att frågetecknen finns där men filmen i sig kommer i regel med lugnande besked.
För det första är det här den snällaste och raraste av barnfilmer, en rulle som på sin höjd är så där klädsamt bullrig. Men även i övrigt låter man bli att bjuda över, bara för att stå där med en film där smått blir stort och vice versa.
En eloge förtjänar också själva bildberättandet. Mixen av live action och det animerade katteriet är om möjligt ännu mera fungerande än i de tidigare filmerna. Och att ersätta bakgrundsmiljöerna med statiska blue screen-tablåer bara bidrar till känslan av den tecknade förlagan.
Sedan stör det ju inte att filmen går i mål på något sånär barnvänliga en timme och tjugo. Eller att dubbningen – själv hade jag tillgång endast till den finskspråkiga upplagan – är förvånansvärt fungerande.