En främ­man­de få­gel det­ta

Hufvudstadsbladet - - Kultur - KRIS­TER UG­GEL­DAHL

RY­SA­RE/THRILLER Su­spi­ri

Re­gi: Luca Gu­a­dag­ni­no. Ma­nus: Da­vid Kaj­go­mich. Fo­to: Sayomb­hu Muk­dee­prom. I rol­ler­na: Da­ko­ta John­son, Til­da Swin­ton, Mia Goth, Chloë Gra­ce Mo­retz.

När den ita­li­ens­ka fil­men på sjut­ti­o­ta­let drog sin sista suck, kva­li­ta­tivt sett, var den så kal­la­de gi­al­lotra­di­tio­nen – en ohe­lig al­li­ans mel­lan skräck, mord­myste­ri­um och blod­be­sud­lad ero­tik – en cen­tral del av se­ger­tå­get.

Så när Luca Gu­a­dag­ni­no, man­nen ba­kom art­house­suc­cén Call Me By Your Na­me, ger sig i kast med Da­rio Ar­gen­tos Su­spi­ria från år 1976 finns det ing­en stör­re or­sak att skru­va på sig. Han vet var han står.

Även i öv­rigt är det här fil­men, kon­cep­tet, som in­te nö­jer sig med de sed­van­li­ga knivsprät­tar­hys­sen. Det hal­lu­ci­na­to­ris­ka var­vas med det strikt di­a­bo­lis­ka och vi­su­ellt samt sce­no­gra­fiskt är Su­spi­ria re­na ra­ma lör­dags­go­di­set, låt sen va­ra L. Gu­a­dag­ni­no in­te har myc­ket till övers för Ar­gen­tos tok­ex­pres­si­va es­te­tik.

I hu­vud­rol­len, som Su­sie Ban­ni­on, ser vi Da­ko­ta John­son (som med fram­gång fort­sät­ter att ska­ka av sig ar­vet från Fifty Sha­des of Grey). Hon är den ame­ri­kans­ka dan­sa­ren som på fö­re­kom­men an­led­ning le­tar sig till en eu­ro­pe­isk dan­sa­ka­de­mi.

Re­san går till det de­la­de Ber­lin, en gråt­rist ur­ban borg där Baa­derMe­in­hof-kot­te­ri­et drabbar sam­man med po­liskå­ren. In­nan­för dan­sa­ka­de­mins väg­gar ut­spe­lar sig helt and­ra stri­der, nå­got som Su­sie, den for­na Amishtö­sen, snart får er­fa­ra.

Häx­or och ma­ni­pu­la­tion

In­te ba­ra är ut­bild­ning­en fy­siskt krä­van­de, även psy­ket får tar stryk. Ta till ex­em­pel Chloë Gra­ce Mo­retz kurs­kam­rat som tap­par kon­cep­ter­na och bom­bar­de­rar sin psy­ki­a­ter (Til­da Swin­ton) med tal om häx­or och grov ma­ni­pu­la­tion.

Ma­da­me Blanc (Swin­ton i en dub­bel­roll som till slut över­går i en trip­pel­roll), den konst­när­li­ga le­da­ren, blå­ne­kar gi­vet­vis. Men vi vet snart bätt­re – vid si­dan av dan­sa­ka­de­min i Ber­lin blek­nar även Blåkul­la.

Su­spi­ria an­no 2018 är in­te en film för var smak, det ska sä­gas. För­u­tom att den är på tok för lång – två och en halv tim­me i strumpläs­ten – är den stund­vis mer än lov­ligt kryp­tisk, snudd på pre­ten­tiös.

Själv är jag klu­ven. Att pla­ce­ra han­ding­en i ett po­li­tiskt oro­ligt Ber­lin, som än­nu in­te häm­tat sig från and­ra världs­kri­get och dess fa­sor, är ett ge­ni­a­liskt drag. På re­dig svens­ka: det finns mör­ker av många oli­ka slag

Ett plus blir det ock­så för stäm­ning­en och at­mo­sfä­ren, det­ta sam­ti­digt som dans­num­ren ut­myn­nar i ett cre­scen­do vär­digt Dar­ren Aro­nof­skysBlack Swan.

Å and­ra si­dan finns den där käns­lan av stilöv­ning, eu­ro­pe­isk konst­film, där. Kort sagt: Su­spi­ria är en film som man hell­re be­und­rar än helt om­fat­tar. Skräm­sel­hic­kan ute­blir.

FO­TO: ALES­SIO BOL­ZO­NI/AMA­ZON STU­DI­OS

Mia Goth och Da­ko­ta John­son i en dans­grupp verk­sam i sjut­ti­o­ta­lets Ber­lin.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.