Boxarna gör comeback
Dokumentären The Name of the Game om den finska spelindustrin presenterar ett gäng festliga typer och dramatiska händelser. Här skildras ocensurerat allt från uppsägningar och våta samkväm till ekonomiska trångmål.
Michael B. Jordan är tillbaka som Donnie Creed, och Sylvester Stallone som Rocky Balboa.
DOKUMENTÄR The Name of the Game
Regi: Paul J. Vogel & Jarno Elonen. Manus: Heikki Kareranta, Paul J. Vogel, Jarno Elonen.
Precis som spelfilmerna tarvar också dokumentärerna sina karaktärer och typer, det räcker inte nödvändigtvis med ett starkt tema. Som det råkar sig har Paul J. Vogels och Jarno Eronens The Name of the Game, en sannsaga om den finländska spelindustrin, det väl förspänt på båda punkterna.
För gemene man lär namn som Harry Krueger, Mikael Haveri och Tommaso De Benetti inte säga så himla mycket men lägger vi till den gemensamma nämnaren, spelbolaget Housemarque, kanske en dörr eller två öppnas.
Med på ett hörn finns för övrigt också Eugene Jarvis, den närmast legendariska arkadspelsdesignern med produktioner som Defender, Robotron och Blaster under rocken.
Men tillbaka till Housemarque, det Helsingforsbaserade spelbolaget som hör till pionjärerna i branschen. En bransch som med undantag för skattekalenderrubrikerna – och fanboyförsamlingens odelade kärlek – väckt lite uppmärksamhet i offentligheten (Kim Finns RiotOn från 2004 är undantaget som bekräftar regeln).
Tuff bransch
Så inte i The Name of the Game, en uppfriskande ärlig och genuin, stundvis tragikomisk odyssé som tar avstamp i utvecklingen av ett spel som efter många om och men kommer att gå under namnet Nex Machina.
Samtidigt stiftar vi bekantskap med spelutvecklaren Harry Krueger och hans närmaste män: snacksalige marknadsföringsgurun Mikael Haveri och community managern Tommaso De Benetti. Sedan är det bara att spänna fast säkerhetsbältet, så att säga.
Det är våren 2016 som projektet lanseras. Idéer finns det gott om men finansieringen är ännu höljd i dunkel. Inledningsvis tyr man sig till gräsrotsfinansiering, men när stora starka Sony kommer ombord överger man Kickstarterstuket.
Allting ser ljust ut, tills killarnas kontaktman på Sony tar sitt pick och pack och kassan ännu en gång gapar tom, detta samtidigt som den svindyra game show-trailern måste kasseras på grund av upphovsrättsliga skäl.
Mellan varven knackar man på hos Eugene Jarvis i Chicago, men det oaktat börjar tvivlet så småningom krypa fram. Tänk om vi inte fixar det här.
Passioner och drömmar är här ingen bristvara, inte heller den filmiska gestaltningen. Krister Uggeldahl Recensent
Humanism och mänsklighet
Mycket av charmen i The Name of the Game ligger i den oborstade, till synes ocensurerade infallsvinkeln. Plus att det på det personliga planet uppstår drama så det räcker och blir över.
Tänker på sekvensen där man i ett försök att tvinga fram ett namn på det nya spelet stänger in sig på ett hotellrum med kopiösa mängder sprit – bara för att bli mer packade än upplysta (det slutar med att man beställer en taxi till krogen).
I en artikel i branschtidningen Mikrobitti heter det att The Name of the Game med dylika – och lite liknande – upptåg drar undan mattan för den inhemska spelindustrin, men det är närmast kvalificerat struntprat. För trots att det här finns gott om trubbel, allt från uppsägningar och våta samkväm till ekonomiska trångmål, är det med humanismen för ögonen som Paul J. Vogel och Jarno Eronen tar sig an hela härligheten.
Det blir speciellt uppenbart i scenen där Harry Krueger, den nyblivna pappan, skriver kod med bebisen i famnen. Underförstått: vi har med människor att göra, inte blott med miljöskadade ingenjörslöften.
Passioner och drömmar är här ingen bristvara, inte heller den filmiska gestaltningen. Den retrovänliga grafiken gör sig gällande redan i förtexterna.