Pajkastning kan inte bara skyllas på politiker
Två partiledardebatter om arbetslivet har tagit fram några tydliga svar. Men också en svår fråga: Klarar Finland av dialog eller har det spruckit för gott?
Protester och motsättningar i arbetslivsfrågor har kantat den här regeringsperioden. Det har skapats fler jobb men också uppstått mer oro över bristen på fungerande dialog överallt, från arbetsplatserna till regeringsnivå.
De två första partiledardebatterna den här veckan har arrangerats av Finlands näringsliv EK och av fackcentralen FFC.
Fredagens debatt hos FFC fick fram en del tydliga svar om arbetsmarknadsfrågor för kommande år.
Till exempel var väldigt många partiledare eniga om att bevara systemet med allmänbindande kollektivavtal. Det verkar inte få mycket stöd att riva upp det just nu, Juha Sipilä (C) sade rentav att han uppfattat att det är ”heligt”, och Sampo Terho (Blå), Jussi Halla-aho (Sannf), AnnaMaja Henriksson (SFP) och Pekka Haavisto (Gröna) var de som utöver VF och SDP sade att allmänbindande avtal ska finnas också i fortsättningen.
En del av partierna är rentav beredda att göra underbetalning av arbetstagare kriminellt - Li Andersson (VF), Antti Rinne (SDP) och Haavisto är för det, också Sipilä säger att han kan överväga det, men lyfter fram kombinationen av sociala bidrag och arbetsinkomster som en annan möjlighet då bidragssystemet görs om.
Sari Essayah (KD) och Antti Rinne lyfte fram att det måste ske en skärpning på EU-nivå för att inte arbetare som utlandskommenderats till Finland, till exempel på byggarbete, ska bli underbetalda och snedvrida konkurrensen.
En annan skörd var att regeringen medgav att dialogen med arbets- marknadsparterna inte varit lyckad. Petteri Orpo kallade det för en ”lärdom”, men sade i samma andetag att regeringen har ansvaret att fatta beslut.
Alla är också eniga om vikten av att utveckla sitt kunnande under hela arbetskarriären, och alla är överens om att någon slags reform av familjeledigheterna och de sociala bidragen behövs, även om modellerna och detaljerna varierar stort.
Att det skulle uppstå skillnader i debatterna hos EK och hos FFC var givet. Olika partier hade olika ”hemmaplan” – det hördes på när publiken applåderade. Det är skillnad på vänster och höger, särskilt då det gäller hur mycket man vill låta företagen avtala med enskilda anställda eller öppna lokala avtal för företag utan förtroendemän.
En osaklig ingrediens på FFC:s kongress var att det fanns grupper i publiken som högljutt hånskrattade under en del inlägg, särskilt då Petteri Orpo talade.
Partiledarnas reaktion på publikens hån var ändå att inte elda under det ytterligare. Tvärtom var det nio sakliga partiledare som uppträdde.
Antti Rinne tycktes runda ner anfall mot regeringen – kanske för att inte pocka på fler reaktioner. Ett sådant läge skulle bara ha förstärkt stämpeln på Rinne som en fackets kandidat och stjälpt mera än det hade hjälpt – Sampo Terho hann visserligen bitskt säga att ”där ser man vilken partikoppling som råder här”.
Att det råder mycket uppdämd ilska i samhället efter konkurrenskraftsavtalet, nedskärningar, omskakningen i avtalssamhället – det är klart. Partiledarna har ändå i de första debatterna behållit fattningen och rentav tonat ner direkta provokationer. Nu går bollen till alla andra medborgare att hålla saklig nivå ända fram till valet.