Skärmtid på mommos villkor
Curlade mobilbarn med nackskador och föräldrar som är frånvarande i sin närvaro. Vår generation får hela tiden kritik för hur vi hanterar vårt föräldraskap. Men ibland kunde också de som skäller titta sig själva i spegeln.
det är onsdag eftermiddag i tågets lekvagn. Inför den fyra timmar långa resan har jag som vanligt rustat mig mentalt inför det livliga, högljudda, glada, bråkiga, lekfulla kaoset som små tågresenärer i en lekvagn är förknippat med.
Men för ovanlighetens skull är det nästan tomt i vagnen, bara en äldre kvinna och en kanske fyraårig flicka som är uppslukad av ett avsnitt Ryhmä Hau på pekplattan.
Mina barn på fem och två år sneglar avundsjukt på den tjattrande barnvakten framför flickan, men en stund senare är de så inne i sitt rutschande att de glömt att flickan får titta på deras favoritserie. Mina barn springer fram och tillbaka, pratar högljutt. Är så där som barn är mest. Mitt i detta hör jag den äldre kvinnan säga högt, men ändå nästan som för sig själv: ”Sluta springa”. Det är förstås riktat till mina barn så jag ber dem lugna sig. Femåringen ser sårad ut när jag förklarar att kvinnan inte tycker om när de springer. Det är svårt att vara stilla, vi är ju ändå i lekvagnen.
en stund senare leker de kurragömma under sätena, när det för en gångs skull finns plats i denna vagn som också de förknippar med trängsel och ljud. De klättrar på sätena, i strumplästen. ”Se upp så att du inte faller”, förmanar jag tvååringen. Som ett elakt eko två rader bakom mig hör jag: ”Se upp så att du inte faller”. Rösten dryper av ironi.
Jag kan knappt tro mina öron, inte heller tigermamman i mig. ”Det var väl ändå som <*#%€Q&#:(”, tänker jag. ”Ska hon som tagit hjälp av en skärm sitta här och kritisera oss? I lekvagnen!” Jag håller tand för tunga, men tänker ut vad jag ska säga till kvinnan om hon vågar kläcka ur sig en enda spydighet till. Och hon kan minsann glömma att jag i fortsättningen uppmanar mina barn att lugna sig.
Flickan vid hennes sida börjar tycka att det räcker med plink-plonkandet på pekplattan, stiger upp och tar sats mot rutschbanan. ”Spring inte!”. En halv minut senare: ”Du, kom tillbaka, nu har mommo hittat något som du vill titta på.”
vår generation får ovett vad vi än gör i vårt föräldraskap. Ofta handlar det om att vi tar nätet till hjälp för att hålla ungarna lugna, att vi uppfostrar mobilbarn. Att vi inte är närvarande för att vi själva hela tiden har ögonen kopplade till en skärm. Eller så är vi frånvarande i vår närvaro – det vill säga att vi tänker på annat (antagligen på nästa gång vi får öppna vår ljuvliga lilla telefon för att kolla om någon bekräftat oss) medan vi leker med barnen. Vi får höra att vi besitter något slags nyhjälplöshet. Att vi curlar, är konflikträdda.
Allt det här kanske vi gör och är, ibland. Så också mormodern på sista bänken i tågvagnen.
Men om den äldre generationen, i allmänhet, vill att vi föräldrar, i synnerhet, ska ta åt oss av kritiken angående skärmarna – kan vi då först enas om några spelregler. 1. När barn leker och är glada, låt dem vara i fred. Låt dem busa, härja och vara högljudda inom rimlighetens decibelgränser. 2. Sudda bort sura miner, gnäll inte och utsätt dem för allt i världen inte för påtvingad skärmtid. 3. Och ännu, då det gäller det specifika fallet: Om du har bokat en plats i lekvagnen så är du där på barnens villkor. Lekvagnen är definitivt en zon fredad från buttra gummor och gubbar.
I det aktuella exemplet kunde mormor tydligen läsa tankar för hon knystade inte ett ord till trots att två av tre barn lekte av hjärtats lust. Försvarstalet? Det löd, vänligt men bestämt, så här: Kära du, ditt barnbarn och du sitter i lekvagnen. Vagnen här under är så gott som tom och mycket tystare om du tycker att mina barn leker för vilt. Har du förresten suttit i den här vagnen en lördag förmiddag? Vi kan fortsätta diskussionen när du provat på det. En sak till bara, kan du sänka volymen på pekplattan?
”Det var väl ändå som <*#%€Q&#:(. Ska hon som tagit hjälp av en skärm sitta här och kritisera oss? I lekvagnen!”