Vac­ker, tra­gisk dock­te­a­ter om 1918

Hufvudstadsbladet - - Kultur - Spe­las än­nu 24-28.11. SON­JA MäKELä son­ja.ma­ke­[email protected]

Dock­te­a­ter Sam­pos ung­dom­soch vux­en­fö­re­ställ­ning Lik­ka, med röd­gar­dis­ten Si­grid i cent­rum, är för­fö­ran­de och be­rö­ran­de i sin åter­håll­sam­ma en­kel­het. dOcK­te­a­ter lik­ka. Ba­se­rad på An­ne­li Kan­tos ro­man Ve­ri­ru­us­ut. re­gi, dra­ma­tur­gi: Mi­la Nir­ha­mo. Doc­kor, sce­no­gra­fi: ar­bets­grup­pen. ljud, mu­sik: Per­ri­ne Fer­ra­fi­at. ljus: An­na Kar­ma­la. På sce­nen: Ma­ri­aE­li­na Ko­ivu­la, Jo­han­na Kul­ta­la, Mai­ja lin­tu­ri. Dock­te­a­tern Sam­po 22.11.

Fö­re­ställ­ning­en Lik­ka ba­se­rar sig på ro­ma­nen Ve­ri­ru­us­ut av An­ne­li Kan­to. Den förs­ta scen­ver­sio­nen av boken ha­de pre­miär på Kom-te­a­tern i feb­ru­a­ri och var en suc­cé, och nu har Mi­la Nir­ha­mo gjort en egen tolk­ning av den gri­pan­de och tra­gis­ka be­rät­tel­sen.

De tre skå­de­spe­lar­na Ma­ria-Eli­na Ko­ivu­la, Jo­han­na Kul­ta­la och Mai­ja Lin­tu­ri samt mu­si­kern Per­ri­ne Fer­ra­fi­at trä­der fram med en in­le­dan­de klart kling­an­de sång in­nan de smäl­ter in i skug­gor­na i si­na svar­ta klä­der och blir doc­kor­nas och fö­re­må­lens livs­kraft.

Fö­re­ställ­ning­en är låg­mäld och drö­jan­de. Var­je ske­en­de får ta sin tid, och det ger åskå­da­ren möj­lig­het att sjun­ka in och få kon­takt med de käns­lor som väcks. De smäck­ra doc­kor­nas var­je gest blir be­ty­del­se­bä­ran­de och de­ras rö­rel­ser är ut­stu­de­rat re­a­lis­tis­ka och ut­tryc­ker bå­de käns­lor och tem­pe­ra­ment.

Be­rät­tel­sen är av­ska­lad så att en­dast en rad nyc­kelsce­ner kvar­står från ro­ma­nen, men dra­ma­tur­gi och text fun­ge­rar ut­märkt och histo­ri­en blir mer än tyd­lig. Vägen från fa­briks­jobb till röd­gar­dist till fånge är rak och gi­ven för Si­grid. En vän har hon, Mar­ta, och en man fö­re­kom­mer fö­re och ef­ter kri­get.

Det är just det mi­ni­ma­lis­tis­ka som gör fö­re­ställ­ning­en så vac­ker och be­rö­ran­de. De sce­nis­ka lös­ning­ar­na är lyc­ka­de – hur myc­ket sä­ger in­te den stum­ma sce­nen där en stolt Si­grid först går med hög­bu­ret hu­vud på ett stort rött la­kan för att snart hand­löst kas­tas om­kring på det, då det fladd­rar allt vil­da­re. Vil­ken stark fram­ställ­ning av det ka­os och blod­bad som föl­jer så snart ef­ter den hopp­ful­la re­vo­lu­tio­nens in­led­ning.

In­te alls be­kläm­man­de

Ge­stalt­ning­en av hung­ri­ga hal­lu­ci­na­tio­ner, sce­nen då hon tar av sig sin kjol och klär sig i lång­byx­or, och den där hon och Mar­ta gla­da lå­ter sig fo­to­gra­fe­ras med ge­vär i hän­der­na, är träf­fan­de, fi­na och sorg­li­ga på sam­ma gång. En bit in­nan slu­tet rin­ner re­dan tå­rar­na. Bå­de för att konst­ver­ket vi ser är så vac­kert och för att det ba­se­rar sig på vårt lands histo­ria.

Men det är in­te be­kläm­man­de, in­te alls. Fö­re­ställ­ning­en är sym­bo­lisk, in­te bru­tal el­ler ång­est­fylld. Den re­kom­men­de­ras för skolung­do­mar över 14 år, och kan va­ra ett fint sätt att dis­ku­te­ra in­bör­des­kri­gets hän­del­ser.

Mu­si­kern och ljud­pla­ne­ra­ren Fer­ra­fi­at som sit­ter på väns­ter si­da av sce­nen un­der he­la fö­re­ställ­ning­en ska­par en stäm­nings­full ljud­värld med ett li­tet drag­spel, med ras­pan­de och knäp­pan­de ljud, med en stam­pan­de sko och med sång. Ljus­sätt­ning­en av An­na Kar­ma­la är li­kaså stäm­nings­ska­pan­de, med star­ka ljus­käg­lor och dju­pa skug­gor.

Jag im­po­ne­ras av dock­te­a­ter­konst­nä­rer­nas skick­lig­het i att ge liv åt doc­kor­na och av den, på ett un­der­ligt sätt, så verk­li­ga värld som trä­der fram. Ge­nom doc­kor­na, som så up­pen­bart in­te är le­van­de, blir histo­ri­en på nå­got vis för sin del mer le­van­de och syn­lig. Fan­tasins och fö­re­ställ­nings­kraf­tens po­ten­ti­al är his­nan­de.

Fo­to: Mi­lA Nir­HA­Mo

Dock­te­a­ter­fö­re­ställ­ning­en för ung­do­mar och vux­na, Lik­ka, hand­lar om Si­grid un­der in­bör­des­kri­get.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.