Väntan är ljuv och kraftfull i Nuutinens dans
Johanna Nuutinens, Riku Lehtopolkus och Mikko Makkonens gemensamma kväll på Teater Viirus är en stark helhet. I synnerhet Nuutinens sensuella, kraftfulla koreografi Anon som utforskar temat väntan är en njutning. DANS
Anon –The Act of Waiting
Koreografi: Johanna Nuutinen. Dansare: Jenna Broas, Oskari Nyyssölä. Musik och ljudplanering: Tuuli Kyttälä. Visuell design: Joonas Tikkanen. Kostymer: Erika Turunen.
Levoton Maa
Koreografi och dans: Riku Lehtopolku och Mikko Makkonen. Ljudplanering: Eero Auvinen. Röster på ljudbandet: Francis Guardia, Ben Rogers. Musik: Jon Balke, Batagraf, Anouar Brahem, Stephan Micus. Premiär, Teater Viirus 22.11.2018. I sitt nyaste verk Anon, som betyder snart, bjuder koreografen Johanna Nuutinen in oss till en annan dimension, där långsamhet och väntan är njutning. Mitt på scenen står en stor glaskub i vilken dansarna Jenna Broas och Oskari Nyyssölä rör sig i slow motion – som foster inne i livmodern, först separata från varandra, senare alltmer fastklistrade.
Dansarna är gudomligt vackra med sina slutna ögon, halvnakna, sirliga kroppar med bakåtböjda ryggar och flytande armar. I detta egna universum bortom tid och rum finns så mycket skönhet och en sådan rofylldhet att det känns som ett Shangri-La. Broas och Nyyssölä rör sig sömlöst tillsammans, stundvis som en enda organism. Tankarna går till Paulo Coelho och boken Elva minuter, där han skriver om hur mannen och kvinnan i begynnelsen var en och samma varelse, med ryggarna mot varandra och så starka att gudarna blev avundsjuka på dem, och beslöt att dela på dem.
I Anon utgår Nuutinen från temat väntan, något som dagens teknologisamhälle med snabba impulser och ett ständigt informationsflöde minskat toleransen för. Väntan kan vara både ljuv och ångestfylld. Tuuli Kyttäläs atmosfäriska, meditativa och pulserande ljudvärd och Joonas Tikkanens effektfulla ljusplanering förstärker upplevelsen, och Erika Turunens kostymer är vackra trots sin enkelhet.
Nuutinens dans – som kan beskrivas som fysisk fantasi – är samtidigt både sensuell och kraftfull. Det mjuka, böljande bryts och en maktkamp tar vid där dansarna formas om till hänsynslösa och rastlösa krigare, en kamp där jaget tar över.
Nuutinen är en mästare på att skapa in i detalj välplanerade, starkt visuella helheter. Hon har hittat något alldeles eget och är redan ett namn som är efterfrågat också internationellt.
”Vi” och ”de”
I Levoton maa utgår Riku Lehtopolku och Mikko Makkonen i sin tur från Edward W. Saids bok Orientalism där han ringar in en imaginär geografi som handlar om västvärldens självförståelse och fantasier om ”de Andra”, som Västerlandets motsats. Tudelningen och rädslan för det okända kan hindra oss från att se andra eller själva bli sedda. Lehtopolku och Makkonen som också själva står för dansen målar fram både likheter genom att röra sig unisont och olikheter genom motsatsen. Också de använder sig av väntan, men här känns pauserna och långsamheten stundvis lite utdragna. De rör sig mellan vildmarker och under vattenytan, vilket illustreras via Eero Auvinens ljudplanering. Rörelsespråket är dynamiskt och associationsrikt och dansarna tekniskt starka och uttrycksfulla. Jag gillar Makkonens breakdance väderkvarn och hur väl sammansvetsad hans och Lehtopolkus dans är, men själva koreografin känns stundvis lite spretig och utdragen. Som helhet är det ändå en stark kväll vi får uppleva.